Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Mats Edman

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Två identiteter, ett land

Sverige är fyllt av multipla identiteter och kulturkrockar. Först när vi inser vilka värderingar och normer som ligger i botten av de värsta konflikterna kan vi på riktigt lära oss om varandra, skriver Mustafa Panshiri, polis och föreläsare samt skribent i ledarsidans serie med julkolumner.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Hej, jag heter Mustafa Panshiri. Jag är från Afghanistan och jag har tidigare jobbat som polis i Linköping men idag är jag här för att prata med er om vad det innebär att leva i ett land som Sverige. Vad har Sverige för lagar och regler, kultur och hur jobbar den svenska polisen jämfört med polisen i våra hemländer?”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så har jag i princip inlett varje föreläsning för de tusentals ensamkommande och nyanlända i de 205 kommuner jag hittills hunnit besöka sedan våren 2016.

I mina möten med mina landsmän har det inte sällan uppstått friktion när vi kommit in på ämnen som yttrandefrihet, jämställdhet, homosexualitet och synen på det sekulära samhället. När jag tar upp yttrandefrihet är alla för begreppet. Men när jag förklarar att yttrandefriheten i Sverige också innebär att vi får kritisera och skämta om religioner blir det hetsigt på mina föreläsningar. ”Vadå, vad menar du? Har man rätt i Sverige, enligt lag, att kritisera min religion? Mina idéer? ”Ja, det är också en del av yttrandefriheten", brukar jag förklara.

Yttrandefriheten kan ibland göra oss arga och sårade. Men dessa känslor är också subjektiva vilket innebär 1: andra kanske inte upplever samma känslor som du och 2: du har inte alltid lagen på din sida för att du är sårad eller blir ledsen. Komikern John Cleese sa en gång att vissa människor behöver kontrollera andras beteende för att de har svårt att kontrollera sina egna känslor.

Under föreläsningen brukar jag använda den svenska konstnären Lars Vilks som exempel som sedan 2007 lever någonstans i skogen, bevakad dygnet runt av livvakter. Hans beskydd kostar oss skattebetalare ca tolv miljoner kronor om året. Vilks har sårat många muslimer, inte bara i Sverige med sina teckningar på profeten Muhammed som rondellhund. ”Men har konstnären Vilks begått något brott?”, brukar jag fråga mina landsmän. Nej, det har han ju inte. Och det förstår många efter en stund. Men inte sällan brukar en eller två under föreläsningen säga: ”tecknar man profet eller kritiserar min religion, ja då förtjänar man att dö”.

Efter ett sådant uttalande behöver ingen vara varken främlingsfientlig eller rasist för att bli lite orolig. För att det är oroande att det har kommit människor till Sverige som på allvar anser att en människa tecknar fel teckning bör avrättas. Men efter ett samtal om hur det fungerar i Sverige förstår många att det finns en skillnad mellan hets mot folkgrupp och religionskritik. De förstår just för att de är ungdomar som är nyfikna, formbara och vill rätt.

Det budskap jag försökt förmedla de senast åren har överlag mötts av positiva reaktioner. Med det sagt är missförstånd och fultolkningar av mitt arbete inte ovanliga. Å ena sidan kan jag ibland möta nyanlända med konservativa muslimska värderingar som anklagar mig för att ha blivit ”försvenskad" när jag informerar om flickor och pojkars rätt till att älska vem de vill, homosexuellas rättigheter i samhället och vikten av yttrandefrihet.

Å andra sidan kan jag berömmas av svenskar som också vill se mig som ”försvenskad”. Fast i deras fall istället för att jag utrycker vikten av att svensk lag ska gå före religiösa lagar. De lever med en föreställning att jag lämnat både min religion och min kultur bakom mig för att jag påpekar vikten av att lära sig den svenska kulturen och för att jag försvarar Vilks rätt till att teckna.

Jag kan samtidigt mötas av landsmän som etablerat sig i det svenska samhället och som berömmer mig för att jag belyser de problematiska element som uppstår när afghansk kultur möter svensk... för att sedan öppna mailkorgen och läsa meddelanden av svenskar (observera: svenskar) som undrar varför jag "svartmålar afghaner och afghansk kultur".

I en kommun i Småland föreläste jag för infödda svenskar och nyanlända elever samtidigt. Jag pratade om homosexuellas rättigheter i samhället utifrån diskrimineringslagen. Jag frågade de nyanlända från Somalia vad man gör med homosexuella i deras land. ”I Somalia tar man en stor sten och så kastar man den på bögarna huvud”, sa en av tjejerna innan hon brast ut i skratt tillsammans med sin tjejkompis. De nyanlända från Afghanistan, Eritrea, Syrien och Irak började också skratta. Jag skrattade med dem.

De svenska eleverna och deras lärare satt blickstilla. Skräckslagna. Med förvirrade miner försökte de förstå vad som pågick. Kanske tänkte de: ”Skrattar dessa människor åt att döda homosexuella med stenar?”, ”Vill de behandla hbtq-personer på detta sätt i Sverige också?” eller ”Vad är det för fel på dem?”. Jag vågar påstå att skrattet i salen snarare var ett tecken på en integrationsprocess som påbörjades snarare än ett uttryck för homofobi. Låt mig förklara.

Kommer du ifrån ett land där homosexuella stenas till döds till ett land där normen är lika rättigheter oavsett sexuell läggning kommer processen att förstå svensk lagstiftning och svenska normer att ta tid. Processen kommer också att se olika ut för olika individer. Jag har själv genomgått den sedan jag som 11-åring försökte förstå detta nya, ultraliberala, stockkonservativa, traditionstyngda, paradoxala och ofta mycket förvirrande land.

I min barndom minns jag när mina föräldrar skämtade med sina vänner om att i Afghanistan kastade vi stenar på hundar för att skrämma bort dem, medan svensken ger hundarna ett hem, matar dem och visar samma kärlek som de visar till sina barn. Och så skrattade alla.

Men skrattet var inte för att håna svenskarna. Skrattet var åt de kontraster som de upplevde i sin omgivning i sitt nya hemland. På samma sätt menar jag att de nyanlända under föreläsning i Småland skrattade åt uttalandet att homosexuella stenades till döds i Somalia.

De ibland nervösa skratten åt både de barbariska och odemokratiska handlingar i den egna kulturen och åt hur utvecklat Sverige är ska snarare ses som uttryck för nervositet och osäkerhet över hur dessa kontraster ska hanteras. Frågan är hur svensken ska kunna förstå dessa uttryck när hon själv är traumatiserad av långvarig fred? Svensken har glömt bort att homosexualitet klassades som en sjukdom så sent som in på 70-talet i Sverige och fenomenet ”knacka bög” som förekom under 80- och 90-talet.

Poliskollegor till mig som börjar närma sig pensionen har i radiobilen berättat om att till och med poliser på deras tid var delaktiga i vidrigheterna. En del svenskar påmindes nog om hur det var när de såg Jonas Gardells ”Torka aldrig dina tårar utan handskar” på tv. Men för det mesta är svensken fredsskadad och oförmögen till att förstå till att alla inte tänker som svensken och att vi inte är normen i världen.

I inledningen till varje föreläsning, när jag har förklarat att syftet med min närvaro är att informera om Sverige, svensk lagstiftning och svensk kultur, visar jag alltid ett foto av Ahmad Zahir för mina landsmän. Alla i rummet, oavsett om de pashtuner, tadzjiker, hazarer eller hazarer lyser upp i rummet när de ser den afghanska artisten med sin Elvis-liknande frisyr.

Ahmad Zahir var en känd afghansk sångare och låtskrivare som hade sin storhetstid under 70-talet men vars musik än idag spelas i afghanska hem runt om i världen. Gamla som nya generationer av afghaner växer upp med mytiska berättelser om Zahirs liv och hans sedan tragiska död och anledningarna bakom den. Jag visar bilden av Ahmad Zahir för att påminna mina landsmän om vikten av en afghansk identitet sida vid sida den svenska identiteten.

När min lillasyster var fyra år gammal ville inte mina föräldrar att hon skulle känna sig utanför när hennes kompisar firade jul varför de införskaffade en julgran till vårt vardagsrum. Vi hade då bott i Sverige i bara två år. Våra afghanska grannar och andra muslimer tyckte att vi var konstiga som klädde granen och fyllde den med presenter samtidigt som vi hade en festmåltid med afghanska rätter. Min pappa försökte förklara att det var för barnens skull och ett bra tillfälle att samla familjen när alla var lediga. Det går att integrera människor och lära dem att barbari, som att stena oliktänkande är oacceptabelt, utan att för den sakens skull kräva att de raderar ut eller lämnar hela sitt kulturella arv.

Idag är min lillasyster 24 år gammal men julgranen fortsätter att införskaffas. Av bara farten.

Islamologen och författaren Eli Göndör har i sin antologi ”Muslimer i Sverige” (Timbro 2018) låtit arton muslimer i Sverige reflektera kring sin svenska och muslimska identitet. Antologin avslutas med en text av Hamid Zafar (rektor på Sjumilaskolan i Göteborg) där han kritiserar de muslimska föreningar som med skattepengar försvårar integrationen i Sverige för svenska muslimer med budskapet att de inte ska ta del av svensk lagstiftning eller svensk kultur. Zafar, som är själv är troende muslim, påtalar i sin text om vikten av att muslimska barn i Sverige blir fullvärdiga medborgare, fast förankrade i både islam och sin svenskhet och inte bara det ena eller det andra.

Eftersom Zafar själv är ett utmärkt exempel på att två identiteter, den muslimska och den svenska, kan samexistera utan vara ett hot Sverige, blir det svårt att argumentera för att man enbart måste ha en identitet för att kunna bli en del av det svenska samhället. Och kanske är jag det själv? En slags kulturell hybrid? En sekulär, ibland religiös, modern, traditionsmedveten medborgare där den blågula helheten delvis är summan av de olika kulturella delarna.