Coronapandemin har på kort tid förändrat den politiska debatten. Nu står frågor som rör sjukvård, beredskap och åtgärder för att begränsa smittspridningen i centrum. På senare tid har debatten även börjat handla om frågor som rör de ekonomiska konsekvenserna av krisen.
När man befinner sig mitt i en kris är det inte konstigt att det som händer här och nu upptar allt fokus. Varje dag följer en miljon svenskar myndigheternas pressträffar och nyhetsflödet domineras totalt av stora rubriker med nya dödstal och statliga miljardsatsningar.
Risken är så klart att man bortser från det långsiktiga perspektivet. Det är självfallet aldrig bra, men särskilt oroväckande är det om man beaktar den fråga som tidigare dominerade samhällsdebatten: integrationen.
Det ter sig sannolikt att integrationen kommer att fungera sämre i Sverige när vi väl har tagit oss igenom den akuta fasen av krisen. Exempelvis har många av de branscher som drabbats hårdast av förändrade beteendemönster och restriktioner varit viktiga för utrikes föddas entré på arbetsmarknaden. Restauranger, städfirmor och taxiföretag har tvingats säga upp många.
Framtiden ser särskilt oroväckande ut om man beaktar utgångsläget innan krisen slog till. I början av april publicerades en forskningsrapport som fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Den första delen av projektet Integration Sverige kunde påvisa att det råder en alltför ljus bild av hur integrationen fungerar i vårt land.
Tidigare har man fokuserat på sysselsättning, vilket officiellt innebär att en individ varit sysselsatt minst en timme under november månad. Det ger en ofullständig bild eftersom det inte nödvändigtvis gör individen självförsörjande. I rapporten studeras i stället självförsörjningsgraden. Resultatet visar att en klar majoritet av utrikes födda saknade självförsörjning redan under högkonjunkturen. Bland de som invandrat från Afrika och Mellanöstern låg självförsörjningsgraden på 38 respektive 36 procent. Det kan jämföras med 73 procent för inrikes födda.
Det är inte bara vuxna som drabbas av krisen. I socialt utsatta områden, där många elever har utländsk bakgrund, har frånvaron ökat kraftigt i skolan. Även i skolan var utgångsläget allvarligt innan krisen. Hela en tredjedel av alla elever i våra utsatta områden klarade inte av grundskolan. Den senaste PISA-mätningen visade att gapet mellan invandrade och infödda elevers prestation är större i Sverige än i många andra länder. Nu riskerar vi få en generation av unga i utanförskap.
Vi kommer att ta oss igenom denna kris. Redan nu måste vi börja ställa oss frågan om vad som väntar på andra sidan. Mycket tyder på att utanförskapet kommer att växa och att det i sin tur kommer drabba de mest utsatta i samhället värst. Om inte tillräckliga åtgärder vidtas inom en snar framtid lär fler förvisas till utanförskap, utsatthet och i värsta fall kriminalitet. Som om vi inte har haft tillräckliga problem med det innan.
