Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Facken har svårare att hålla en gemensam linje i dagens tjänstesamhälle. Bild: Martina Holmberg / TT
Facken har svårare att hålla en gemensam linje i dagens tjänstesamhälle. Bild: Martina Holmberg / TT

Håkan Boström: Tudelad arbetsmarknad bakom LAS-bråk

Avvägningen mellan anställningsskydd och omskolning ser olika ut inom olika branscher. Splittringen mellan fackens prioriteringar är därför naturlig.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Socialdemokraterna förkastar LAS-utredningen. Men nyheten bakom torsdagens rubriker var inte så dramatisk som det kunde låta. Regeringen ska nu istället basera sitt framtida lagförslag på den överenskommelse som Svenskt Näringsliv och Privattjänstemannakartellen, PTK, slutit. I praktiken finns det ett brett stöd för detta. Både Liberalerna och Centerpartiet har redan sagt ja till linjen. Även Svenskt Näringsliv föredrar sin framförhandlade lösning framför den så kallade Toijer-utredningen.

Det är LO som är haken. LO var faktiskt med och tog fram det avtal som PTK och Svenskt Näringsliv skrev under. Men LO-ledningen fick inte med sig alla sina förbund. Splittringen inom LO har varit tydlig i åtminstone ett år. Redan före jul förra året presenterade LO, tillsammans med Svenskt Näringsliv och PTK en gemensam avsiktsförklaring för de fortsatta förhandlingarna. Man var överens om huvuddragen. Praktiska detaljer återstod.

Men det visade sig att det bara var huvudförhandlarna som var överens. En handfull fackförbund med Kommunal i spetsen gjorde revolt. De representerar drygt hälften av LO:s medlemmar. Det är i stort sett samma förbund som fortsatt göra motstånd och även ställer sig kritiska till att regeringen tänker gå vidare med uppgörelsen. Stefan Löfvens gamla förbund, Metall, ställer sig dock positiva.

I grova drag innebär uppgörelsen nämligen att en viss försämrad anställningstrygghet – fler undantag från LAS än idag men färre än i Toijerutredningen – byts mot ökat stöd för omskolning. Arbetsgivarna ska också få lättare att göra sig av med personal som de anser missköter sitt jobb, även om det fortsatt kommer vara en förhandlingsfråga med facket.

Att tjänstemannafacken och Metall stödjer förslaget är inte så konstigt. De olika fackens inställning speglar delvis att deras medlemmar har olika behov. Merparten av löntagarna har i praktiken större nytta av omställning än att kunna hålla sig kvar vid ett jobb där arbetsgivaren inte vill ha dem kvar. De flesta tjänstemän är beroende av en god relation med sin arbetsgivare. Metall är idag ett förbund som organiserar relativt högavlönade, och i allt högre grad specialutbildade, arbetare på stora arbetsplatser som har råd att ta personalansvar. Personalkostnaden utgör en mindre andel av utgifterna på ett stålverk än till exempel ett byggbolag eller ett åkeri.

I personalintensiva branscher med låg utbildningsnivå – och hög därmed utbytbarhet – väger anställningsskyddet högre och värdet av fortbildning mindre. Skillnaderna kan sägas avspegla ett slags tvåtredjedelsklyvning av hela arbetsmarknaden där en, förvisso stor, minoritet har en otryggare ställning.

Ur den anställdes synvinkel är anställningsskydd viktigare ju sämre utbildning och ju mer utbytbar man är. I huvudsak gäller detsamma ur arbetsgivarsynpunkt. Det är viktigare att kunna behålla specialiserad och högutbildad personal. Det här är ett argument emot de delvis fyrkantiga reglerna i LAS när det kommer till tjänstemän. Man skulle även kunna hävda att det är ett argument för ett oförändrat LAS för lågutbildad arbetskraft.

Problemet, ur arbetsgivarsynpunkt, är framförallt att personliga egenskaper blir allt viktigare även i personalintensiva branscher med låga utbildningskrav. De återfinns inte längre lika ofta i industrin utan i tjänstesektorn, det vill säga många gånger i serviceyrken där personliga egenskaper spelar roll även om det inte handlar om krav på formell utbildning.

Förutsättningarna för konstruktiva kompromisser ser väldigt olika ut inom olika branscher. I slutänden är det inte lagstiftning, eller ens huvudavtal, som är avgörande utan hur väl de olika facken lyckas förhandla för sina medlemmar på respektive område. Vi kan nog förvänta oss en mer stridslysten inställning från de missnöjda LO-facken.

Avtalet mellan Svenskt Näringsliv och PTK utgör en bredare uppgörelse än LAS-utredningen. Staten går i praktiken in och smörjer parterna. Parternas makt över a-kassan kommer till exempel att öka väsentligt. I praktiken blir det mer ”raka rör” så att staten inte kan smygbeskatta a-kassan. Ersättningarna kommer indexeras. Staten kommer även bidra till omskolningsinsatser.

Än har inte Stefan Löfven rott lagstiftningen i hamn. Men han har goda förutsättningar. De flesta inblandade intressenter vill ha en konstruktiv lösning. Undantaget är möjligen Liberalerna som kan tänkas leta efter en ursäkt att hoppa av regeringssamarbetet och Vänsterpartiet som tjänar på att hålla sitt hot om misstroende vid liv.