Ett år har gått sedan Trump-supportrar stormade den amerikanska kongressens hjärta – Kapitolium – i Washington. Det var ett otvetydigt angrepp på demokratin.
Hur kunde det ske?
Det har inte riktigt klarlagts varför bevakningen av kongressbyggnaden var så dålig. Inkompetens förefaller dock ha spelat en större roll än någon medveten plan att inte skydda parlamentet.
Stormningen av Kapitolium bör i ärlighetens namn inte beskrivas som ett försök till statskupp. Det är att relativisera begreppet. Männen som tog sig in i parlamentsbyggnaden saknade en plan och skulle inte haft en chans mot den amerikanska staten. Ändå ska allvaret inte spelas ned. Den politiska symboliken är inte oviktig och den då avgående presidenten, Donald Trump, hade öppet ifrågasatt valresultatet och därmed indirekt legitimerat händelseutvecklingen den 6 januari 2021.
Händelserna ska ses mot bakgrund av att den amerikanska demokratin befinner sig i djup kris. Trump är förvisso på många sätt en unik person. Men hans rörelse ”trumpismen” var aldrig någon dagslända. Trump och hans anhängare har i dag en dominerande ställning i det Republikanska partiet.
Skälen till detta får sägas vara ganska komplexa, men de går inte att förstå utan att ta hänsyn till samhällsutvecklingen i stort. Analyser som utgår från att Trump var ”ett hack i kurvan” eller att hans anhängare bara är tillfälligt förledda skrapar på ytan. Frågan som måste ställas, och besvaras, är varför så många amerikaner var beredda att stödja Trump trots att många av dem mycket väl insåg vem han var. En förutsättning för att förstå det är att inse att USA före Trump inte befann sig i något stabilt normaltillstånd.
I decennier har ojämlikheten ökat i USA. En genomsnittlig amerikansk arbetare har inte fått ta del av de senaste 40 årens välståndsökningar. De två dominerande partierna, Republikanerna och Demokraterna, har haft sina lojaliteter någon annanstans än hos väljarkollektivet. Misstron mot den politiska eliten var enorm och stora delar av befolkningen väntade bara på en Trump som kunde ge etablissemanget fingret.
Den ekonomiska ojämlikheten, som även bidrar till skilda världar i många så kallade kulturfrågor, har betydelse för varför den politiska konflikten blivit så skarp i USA. Men mönstret att den politiska högern går i populistisk riktning går igen i hela västvärlden. Ett skäl till det är att den politiska vänstern under decennier fjärmat sig från att bedriva intressepolitik för arbetarklassen och i stället kommit att betona identitets- och minoritetsfrågor mer än ekonomisk realpolitik. Den politiska vänstern, i bred bemärkelse, förändrades innan högern gjorde det. Högerpopulismen kan i hög grad ses som en reaktion på denna förändring.
Men på ett ännu djupare plan handlar det om att de moderna samhällena förändrats i grunden. Industrisamhällets nationellt organiserade konflikt mellan arbete och kapital har ersatts av globalisering, massmigration och ideologisk, medial och kulturell fragmentisering. Allt fler jobbar i en tjänstesektor där skillnaderna i arbetsvillkor är större än inom den klassiska industrin. Olika minoriteter har stärkt sin ställning, delvis på majoritetens bekostnad – även om man ska komma ihåg att Trump faktiskt ökade sitt stöd hos flera minoritetsgrupper under sin tid vid makten.
Faktum är att Trump ett år efter stormningen av Kapitolium i opinionsmätningar pekas ut som segrare mot den sittande presidenten, Joe Biden, om han skulle ställa upp i presidentvalet 2024. Det om något visar hur djup konflikten i det amerikanska samhället blivit, men också hur starkt stödet för trumpismen är (troligen starkare än för Trump som person).
För den amerikanska liberala vänstern är saken klar. Trump är ett direkt hot mot demokratin som vi känner den i väst. Det är troligen en riktig analys. Trump uttalade bara för några dagar sedan sitt helhjärtade stöd till Ungerns president Viktor Orban, den ledare i Europa som tydligast och mest genomtänkt tagit ställning emot ”liberal demokrati” till förmån för ”illiberal demokrati”.
Trump är inte heller ensam om att hylla Viktor Orban i den amerikanska högern, som snarast radikaliserats ytterligare det senaste året. I allt högre utsträckning ses politiken i USA som en existentiell kamp på liv och död. I den "illiberala demokratin" erkänns inte oppositionens legitimitet.
Det här betyder inte att den amerikanska vänstern eller det liberala etablissemanget i USA är helt oskyldiga. Den radikala vänstern driver en stenhård identitetspolitik, där inte minst yttrandefriheten och meritokratin står i skottgluggen. Det liberala etablissemanget med Joe Biden i spetsen försöker visserligen få igenom ett enormt investeringspaket som skulle kunna lätta på motsättningarna, men frågan är om man inte vaknat för sent. Det republikanska etablissemanget å sin sida har snarast spelat en destruktiv roll i utvecklingen som ledde fram till Trump, och är i dag mer eller mindre gisslan hos dennes anhängare.
Europa har bättre förutsättningar att motstå polariseringen än USA. Men vi bör se utvecklingen där som ett varnande exempel. EU bör inte utvecklas till ett Europas förenta stater, som skulle medföra samma splittringstendenser och avstånd till makten som länge utmärkt politiken i Washington. Den ekonomiska ojämlikheten bör inte tillåtas skena iväg – även om vi inte är i närheten av det amerikanska tillståndet – och demokratin behöver sammanhållande institutioner för att fungera. Inte minst något för europeiska liberaler att fundera över.
