Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Ingerö: Trump ett oskrivet blad som kan fyllas

Bland Barack Obamas fördelar fanns en viss förutsebarhet. Någon sådan finns inte nu, skriver gästkolumnisten, USA-kännaren Johan Ingerö.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Klockan tre på natten ringer telefonen hos en jourhavande topptjänsteman i Vita huset. I andra änden sitter en stressad kollega. "Vi ser ut att gå mot några stökiga dygn. Våra satelliter har plockat upp trupprörelser i Kashmirregionen från både pakistanskt och indiskt håll, Kina är på tåspetsarna och samtidigt har en av våra fältagenter i Syrien slagit larm om planer på ett större dåd någonstans på amerikansk mark. Hongkong-börsen stängde nyss på minus sju och vi kan räkna med rejäla svallvågor på Wall Street imorgon bitti." "Okej, det här är mycket allvarligt. Jag väcker omedelbart president Trump. Samling i Situation Room om trettio minuter."

Det är det där sista som gjorde att jag ändå inte riktigt trodde på seger för Donald Trump, trots att jag i början av året skrev att han mycket väl kunde vinna tack vare arga arbetarväljare i USA:s rostbälte. Tecknen fanns där, och jag såg dem tydligt både på avstånd via media och på plats i New Hampshire under primärvalen. Ändå var jag en av de många som under valrörelsens sista vecka tänkte att Hillary Clinton nog ändå skulle ta hem loppet. Donald Trumps bondetåg mot Washington var trots allt inte det första, ens i modern tid. Demokraten George Wallace skakade på sextio- och sjuttiotalen om etablissemanget rejält, och på nittiotalet var det republikanen Pat Buchanan som eldade på mot ett i hans tycke oacceptabelt status quo. Men Wallace och Buchanan var skrämskott som föll till marken innan de nådde huvudstaden. Och tanken på en vildsint twittrande Donald Trump som ytterst ansvarig i ett krisläge likt det ovan skisserade kändes helt enkelt för orimlig.

Men jag hade rätt i början och fel på slutet, och nu är vi där vi är. Så vad kommer hända? Sanningen är att vi inte har en aning. Jag var inget större fan av Barack Obama, och höll inte på honom varken 2008 eller 2012. Men bland hans fördelar fanns ändå en viss förutsebarhet. Någon sådan finns inte nu. Donald Trump må ha haft samma syn på världshandel i åtminstone trettiotalet år, men i nästan alla andra frågor har han varit överallt på kartan.

Det är i detta sken vi måste förstå agerandet från Vladimir Putin, som under ovanligt stor pompa valde att kommentera det amerikanska valresultatet. Det var knappast ett uttryck för någon nära relation mellan de två ledarna – de har såvitt känt bara morsat kort på varandra vid något enstaka tillfälle – utan en rysk förhoppning om att kunna bygga upp en sådan. Donald Trump är i allt väsentligt ett oskrivet blad, och den ryska testballongen är rimligen ett första försök att fylla det med något. På samma sätt måste vi i Europa nu agera. Utrikespolitik beskrivs och diskuteras ofta i rent moraliska termer, ungefär som när vi pratar om skola eller sjukvård. I verkligheten är det politikens kanske mest cyniska och opportunistiska gren. Skillnaderna mellan världens länder är ofta så stora att de är bortom meningsfull debatt. Istället försöker alla uppnå så mycket som möjligt och utnyttja de möjligheter som dyker upp.

Donald Trump uppvisar alla tänkbara tecken på att vara en både fåfäng och snarstucken man. Vill Europas ledare behålla sitt inflytande i den amerikanska statsledningen måste de spela på detta, söka påverka Trump i kritiska frågor innan Putin och andra gör det. Därför är det inte särskilt klokt att, som den tyska regeringen, börja med att förolämpa honom innan han ens tillträtt. Stefan Löfven, som jag annars inte brukar se några skäl att berömma, har i det avseendet agerat betydligt mognare. Under de kommande åren måste vi förhålla oss till ett annat USA än det vi är vana vid. Statsvetare kan söka kändisskap genom att varna för tredje världskriget och psykologer kan bluddra på i radio om hur man pratar med sina barn om Donald Trump. Men den som sitter på den formella makten och ansvaret kan inte agera så, inte när världen redan har blivit en mycket osäkrare plats.

Det är helt enkelt dags för en rejäl dos realpolitik. För just nu vet vi varken vad Donald Trump vill eller vem som kommer viska i hans öra de där krisnätterna i Vita husets taktikrum.