Donald Trump är på väg att lämna vita huset. Det blev vare sig någon statskupp eller några våldsamma upplopp från hans anhängare efter valet, trots alla skriverier på temat.
För dem som nyktert analyserat de faktiska styrkeförhållandena, organisationsförmågan och våldskapaciteten är det kanske inte lika överraskande som för dem som nöjt sig med att förfasas över den amerikanska presidentens retorik. Den sistnämnda gruppen har dock varit mycket större – i sig en viktig förklaring till Trumps makt över tanken.
En nyckel till att förstå Trump i synnerhet, men även auktoritär högerpopulism i allmänhet, är utnyttjandet av motståndarsidans psykologi, framförallt deras rädslor. Det upphaussade hotet växelverkar med anhängarnas behov en stark utmanare. Tyvärr samspelar det även med en kommersiell logik i medierna, där polarisering och ställningstaganden skapar en relation till tittarna och läsarna. Fördömanden laddar både anhängare och motståndare med energi.
Trump har spelat på detta fullt ut. Han har hela tiden flörtat med auktoritära symboler, uttalat sig tvetydigt om extremister och provocerat pressen. Han har aldrig vikit ned sig för kritik och behandlat sanningen som en fråga om att ”få rätt” snarare än att ”ha rätt”. Denna styrka blir i anhängarnas ögon till ärlighet.
Att vägra böja sig för medielogiken är en fördel när de stora medierna förknippas med den urbana medelklassen och eliten, eller när det offentliga samtalet redan reducerats till ett cyniskt och hycklande spel i mångas ögon. De föregående decennierna krattade manegen för Trump.
Trump delar både retorik och psykologi med många envåldshärskare. Den stora skillnaden är dock att han inte delar deras praktiska förmåga. Trumps främsta tillgång – den närmast patologiska narcissismen – är också hans stora begränsning.
Det spelar förstås roll vad USA:s president säger. Men ytterst är det handlingar som är avgörande i politiken. Trump har varken tagit kontroll över den amerikanska statens oberoende institutioner; militären, expertmyndigheter och domstolar, eller de civila medieföretagen. Han har inte heller ägnat sina fyra år åt att bygga upp en egen organiserad politisk rörelse, trots fyllda sportarenor. Politik som åstadkommer något permanent bygger på organisation. Här spelar Trump inte i närheten av samma liga som Turkiets Erdogan, Ungerns Orban, eller Putin i Moskva.
President Trump har helt och hållet byggt sin makt på ord: ord på Twitter, ord på massmöten, ord som återgetts i de traditionella medierna. Samma metod som han tidigare använde för att göra sig till ett dokusåpafenomen.
Hans retorik har varit avsiktligt utformad för att provocera de progressiva tyckande och skrivande klasserna, som själva lägger en (för) stor vikt vid just ord. Utspelen har matat både motståndare och anhängare in i en konfliktspiral, mestadels på Internet. Det finns något väldigt postmodernt över detta. Samtidigt är det en gammal insikt att makt ligger där människor tror att den ligger. Den extrema fixeringen vid Trumps uttalanden de senaste fyra åren har inte försvagat honom, utan tvärtom byggt den maktposition han har. Den är helt beroende av uppmärksamheten.
Trump kan i bästa fall lära oss en läxa. Den ”goda sidan” kan inte stanna vid den självrättfärdiga känslan av att ta avstånd, den måste betänka konsekvenserna av sina ställningstaganden.
Men framförallt måste etablerade politiker bedriva en politik som gör skillnad. Ett samhälle som är fixerat vid ord, symboler och moral – men inte klarar att lösa problem i människors vardag – är ett lätt offer för auktoritära ledare. Nästa "Trump" lär inte heller nöja sig med att snacka.
