Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: CHRISTER BROSCHE

Fredrik Rosenhall: Trots alla byggregler hamnar estetiken i kläm

Idag handlar byggandet mer om att maximera byggbar yta inom samhällets hårda regelverk, än att förhålla sig till sammanhängande arkitektoniska idéer, skriver arkitekten och gästkrönikören Fredrik Rosenhall.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

De svenska städerna förtätas i snabb takt, men de nya miljöerna blir sällan lika omsorgsfullt utformade som de äldre stadsdelarna. Något som delvis kan förklaras av de regler som villkorar byggandet.

Förr styrdes byggandet av lokala byggnadsordningar, vars främsta syfte var att ordna vackra gaturum och motverka brandspridning. Liknande mål hade Sveriges första nationella stadsplanelag, 1874 års byggnadsstadga, som utgjorde ramverk för sekelskiftets kvartersstad.

Under 1900-talet utvecklades allt mer detaljerad bygglagstiftning, med syfte att glesa ut städerna och reglera markanvändningen. Idag uppstår en krock när lagstiftningen innehåller regler som enklast uppfylls genom att olika funktioner, såsom bostäder och arbetsplatser, separeras, men den övergripande målsättningen är att åter skapa tät stad med allt det innebär av friktion och samutnyttjande.

När ett hus byggs underställs det hårda samhällskrav. Dels grundkrav på konstruktion, brandsäkerhet och vatten/avlopp. Dels krav som bygger på värderingar, t ex antal p-platser, rullstolstillgänglighet, dagsljus, buller, akustik och närhet till utemiljöer. På senare år har de värderingsstyrda kraven blivit hårdare. Så hårda att merparten av all bebyggelse äldre än några decennier hade varit omöjlig att bygga idag.

Vad som också blivit hårdare är kommunens bygglovsgranskning. Tidigare sågs denna som en garanti för estetisk verkshöjd. Idag är syftet snarare att tillse att besluten klarar juridisk prövning. Gamla stads- och detaljplaner tolkas hårdare än vad som från början var tänkt för att minimera risken för överklaganden. Det hela försvåras av att mängder av undantag och tilläggsregler finns.

Den gamla bilden av bygglovsarkitekten som en engagerad garant för kvalitet har ersatts av en situation där rollen mer handlar om att mäta och kontrollera. Bedömningsgrunderna är ofta oklara. Det saknas exempelvis vedertagna definitioner av begreppet ”våning” vilket gör att byggrätter enligt detaljplaner kan vara osäkra. Inte sällan hamnar tolkningen av våningsbegreppet i konflikt med reglerna för tillgänglighet.

Samhällets hårda och i vissa fall motstridiga krav ska jämkas ihop med exploatörens krav. Dessa handlar i regel om att få ut så mycket sälj- och uthyrningsbar yta som möjligt.

Vi arkitekter som ritar stadens nya hus har alltså komplicerade ekvationer att lösa. Ofta blir fasaderna en konsekvens av planerna, som är en konsekvens av praktiska och ekonomiska krav. Vid förra sekelskiftet utgick arkitekterna istället från husens utsida, för att skapa vackra stadsrum. Dagens hus är långt mer rationella än 1800-talets, men stadsdelarna upplevs sällan lika attraktiva. Det är troligen bara en tidsfråga innan det finns AI-program som syr ihop kraven mer effektivt än arkitekter.

För att byggande skall bli mer än summan av praktiska regler måste estetiska frågor ges en större dignitet. Trots goda intentioner i plan- och bygglagen hamnar konstnärliga och upplevelsemässiga frågor i kläm. Delvis beror detta på att formfrågan är subjektiv och svår att precisera. Delvis på att vi inte har några tydligt definierade mål för den.

Byggnadsordningarna från 1800-talet vilade på den klassiska arkitekturens handfasta regler för form och proportioner. När klassicismen ersattes av modernism på 1930-talet byttes ett estetiskt regelverk ut mot ett annat. Om den klassiska staden handlade om täthet, symmetrier och ornament handlade den moderna om funktionsseparering, ljus och naturkontakt. Den förra principen gav oss miljöer som Vasastaden och Kungsladugård. Den senare miljöer som Guldheden och Sandarna. Alla är exempel på goda helhetsmiljöer, men med olika egenskaper.

Idag handlar byggandet mer om att maximera byggbar yta inom samhällets hårda regelverk, än att förhålla sig till sammanhängande arkitektoniska idéer. Det finns en uppfattning att gestaltning bör ske på byggnadsnivå och inte stadsplanenivå, vilket gör att det enskilda husets avkastningsmöjligheter avgör ambitionsnivån. Ju högre fastighetsvärden som råder desto bättre brukar det bli. Med påföljden att mycket av det som byggs i mindre städer håller låg kvalitet. Riktigt höga estetiska ambitioner ser vi nästan bara i marknadens översta segment.

Grundfrågan för att lösa detta är att enas om vilka estetiska och upplevelsemässiga kvaliteter våra städer skall ha. Hur ska en tät, transportsmart och miljövänlig stad gestaltas för att också bli trivsam och stimulera möten? Regelverket måste ses som ett medel för en bättre byggd miljö, inte som en dragkamp mellan olika partsintressen.

Inspiration kan hämtas från Danmark där man inte bara skapat en logisk bygglagstiftning utan också en kultur där arkitektur skattas högt och privata stiftelser sponsrar allmänna projekt. Vi har i Sverige en bra plan- och bygglag men i vår iver att hitta generella tillämpningar har dess praktiska användning blivit osmidig och tungrodd. Det ligger i allas intresse att skapa en situation där reglerna tillsammans skapar de städer vi vill ha och ömsesidigt förtroende råder mellan exploatörer, kommuner och allmänhet.