Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Trägårdh: Republikanerna - USA:s nya arbetarparti?

I globalisternas förenklade världssyn reduceras gärna Trumps väljare till vita rasister men hans valseger byggde på ett mycket bredare stöd än arga, äldre män med ett förflutet i Ku Klux Klan, skriver gästkolumnisten Lars Trägårdh.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nationalisterna vann; globalisterna förlorade. Igen. Så kan man sammanfatta utgången av det amerikanska valet. In i det sista var tanken att väljarna ändå till slut skulle rata Trump och hans vulgära syn på kvinnor och minoriteter. Detta var en förhoppning som fann stöd i opinionsundersökningar som pekade på en seger för Clinton och Demokraterna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men i en talande parallell till Brexit-omröstningen visade det sig att stödet för Trump var både bredare och större än väntat, samtidigt som Clinton inte lyckades mobilisera "sina" väljare. Demokraterna förlitade sig på en demografisk trend snarare än en välartikulerad politisk vision. 

Sedan Bill Clintons tid hade de i stort övergett sin gamla politiska ideologi som betonade skatter in och medborgerliga rättigheter ut. Istället anslöt de sig till den Washington-konsensus vars politiska tro baserades på frihandel, marknaden och den fria rörlighetens primat. 

Man valde att istället satsa på en kultur- och identitetspolitik där en diffus retorik om mänskliga rättigheter kom att ersätta en handfast politik fokuserad på amerikanska medborgare. Lärdomen man drog från de senaste valen var att de grupper som enligt denna logik stödde dem – kvinnor, unga, etniska och sexuella minoriteter – var de som växte över tid. Lite med automatik skulle detta innebära att framtiden tillhörde dem. 

I denna globalistiska troslära kunde kultureliterna till vänster och marknadseliterna till höger finna gemensamma nämnare. Och ingen personifierade denna oheliga allians bättre än Hillary Clinton, som kombinerade nära och korrumperande relationer till Wall street med en politisk retorik som hyllade minoriteter, mångfald och jämställdhet.        

Trump, å andra sidan, kom att rida en helt annan trend som visserligen även denna var kopplad till migration och frihandel men med mera negativa förtecken. I det USA där jobben gick förlorade, lönerna sänktes, osäkerheten ökade och den amerikanska drömmen krossades fanns en växande skara medborgare som med stor entusiasm lyssnade på Trumps budskap om "Amerika först".  

Det ser nu ut som om Tumps ekonomiska trend har trumfat Clintons demografiska trend. Den missnöjda gruppen av ivrigt röstande arbetarklassamerikaner växer snabbare än de förment "progressiva" grupper som Demokraterna satt sitt hopp till. 

I globalisternas förenklade världssyn reduceras gärna Trumps väljare till vita rasister men hans valseger byggde på ett mycket bredare stöd än arga, äldre män med ett förflutet i Ku Klux Klan. Såväl kvinnor som minoriteter fanns med i Trumps nya koalition i en mycket högre grad än förväntat. Trump är på god väg att förvandla Republikanerna till det nya arbetarpartiet. 

Dessutom visade sig Trump vara en bättre retoriker än Clinton. Man kan dela upp politiker i två grupper: de som talar i prosa och de som är poeter. Clinton tenderade att mala på i en bedövande teknisk prosa; Trump lyckades formulera en vision i enkla, målande bilder av behovet att förnya ett Amerika i kris. Där nationen och dess medborgare stod i centrum.

Efter Brexit och Trump är frågan om globalisterna i Europa och Sverige nu äntligen lärt sig läxan: att all demokratisk politik är nationell.