Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Trägårdh: Civilsamhället centralt för integrationen

Gästkolumnisten: I Sverige har vi valt att hantera invandringen och dess kostnader i offentlig regi. Men detta skapar politiska konflikter.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Förra veckan stod Ersta Sköndal högskola värd för en internationell konferens med fokus på civilsamhället och det medborgerliga engagemanget. En återkommande fråga handlade om vilken roll som civilsamhället kan spela för att möta de utmaningar som den ökande migrationen medför. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är en fråga som ställs över hela Europa mot bakgrund av en oro för sjunkande social tillit, minskat förtroende för myndigheter och ett allt större gap mellan kosmopolitiska eliter och nationalstatligt sinnade folk. Den engelska folkomröstningen för Brexit är bara ett av många uttryck för dessa politiska spänningar.

I Sverige har vi valt att hantera invandringen och dess kostnader i offentlig regi. Men detta skapar politiska konflikter. Den reciprocitet som utmärker medborgarnas relation till varandra och staten saknas i relation till flyktingar där vi stället vädjar till altruism. 

Civilsamhällets roll blir i detta perspektiv intressant. Redan i dag gör frivilliga organisationer stora insatser, ofta i samarbete med kommuner. Vanligtvis sker det inom lagens råmärken men ibland också i juridiska gråzoner eller i form av civil olydnad, exempelvis när människor göms och skyddas från utlämning eller ges vård och omsorg som de formellt inte har rätt till. 

Kan denna olyckliga konflikt, där medmänsklig empati ställs mot stelbenta regelverk, undvikas genom en mer kreativ arbetsfördelning mellan stat och civilsamhälle? Där staten i första hand sköter det obligatoriska samhällskontraktet med medborgarna och civilsamhället tar ansvar för det frivilliga arbetet med icke-medborgare. 

En möjlighet vore att anamma den kanadensiska modellen där medborgare kan gå samman för att privat sponsra flyktingar. Detta innebär att man under det första året tar på sig fullt ekonomiskt ansvar för dessa invandrare. Vinsterna är flera: flyktingarna ligger inte samhället till last och genom att de direkt infogas i lokala nätverk underlättas integrationen i samhället, inklusive tillgången till arbetsmarknaden. I stället för den överhettade debatt som kännetecknar Europa, där betoning på arbetslöshet, kostnader och bidragsberoende kommit att överskugga invandringens positiva möjligheter, har det uppstått en efterfrågan på flyktingar som regeringen, enligt New York Times, har svårt att fylla fort nog. 

Den kanadensiska modellen är inte perfekt. Oklarheter finns kring urval och säkerhet och om vad som händer efter det första året när sponsorernas formella ansvar upphör. Dessutom kan det uppstå grumliga mänskliga relationer mellan paternalistiska sponsorer och flyktingar som vill gå sin egen väg. Men bilden som framtonar är ändå positiv och säger, tror jag, något väsentligt om hur invandring och integration fungerar när den är som bäst i klassiska invandrarländer som Kanada: den är driven i första hand av människor i civilsamhället som tar personligt, frivilligt ansvar, inte av statliga byråkratier som alltför ofta står i vägen för integration i samhället och leder till segregation och utanförskap.