Vart är EU på väg? Efter en rad kriser – euron, Grekland, flyktingkaos, brexit – finns det många som ser början av slutet på detta experiment. Andra ser också krisen som en möjlighet. Inte minst den senaste tidens initiativ från Tyskland och Frankrike gällande en EU-armé antyder en ambition bland federalisterna att utnyttja Storbritanniens utträde för att skjuta fram sina positioner.
Sveriges reaktion var förutsägbar, det vill säga man ansluter sig till den brittiska linjen och ryggar tillbaka inför en sådan tanke. För mycket byråkrati, sa statsminister Stefan Löfven, men bakom detta ligger djupare frågor om nationell suveränitet, alliansfrihet och neutralitet. Samtidigt är NATO kanske inte just nu det säkraste kortet att satsa på; skulle Donald Trump vinna presidentvalet i USA vet ingen hur länge ett pacifistiskt EU kan förlita sig på den amerikanska skölden.
Men debatten om ett eventuellt EU försvar rör vid hela frågan om EU:s konstruktion, om målet ska vara "fördjupning" eller "utvidgning" av EU. I viss mån har detta också varit en konflikt mellan de gamla EFTA länderna – som Sverige och Storbritannien – och EU:s kärnländer, det gamla EEC. De förra har föredragit en lösare gemensam marknad, de senare har strävat efter en mer federal ordning. Av detta skäl var orden om en "ever closer union" ett rött skynke under brexitdebatten.
Men de som vill ha ett konfederalt EU är inte konsekventa. Man klagar på brist av gränskontroll men vill inte ha ett gemensamt försvar; man pekar på det demokratiska underskottet men vill inte ha skatter socialförsäkringar på EU-nivå; man bekymrar sig för finanskriser men vill inte gå hela vägen till ett gemensamt finanssystem och en euro som är på riktigt.
För att hantera de stora utmaningar som EU står inför i dag är det med största sannolikhet så att valet står mellan fördjupning och upplösning, även om en upplösning kanske delvis kan maskeras genom att retirera in i en slags EFTA version 2 som fortsatt får heta EU.
Det finns en historisk parallell om vi spanar västerut. USA började som en EU-liknande konfederation som varade mellan självständighetsdeklaration 1776 och den nuvarande konstitutionens införande 1789. Skillnaden mellan "The Articles of Confederation" och den nya konstitutionen handlade just om balansen mellan delstaternas suveränitetsanspråk och den federala makten. Vad som saknade i den första, svaga versioner av USA var bland annat en exekutiv makt, det vill säga en president och tillhörande myndigheter, och möjligheten att beskatta. Delstaterna höll hårt i pengarna och detta ledde till akuta problem inte minst vad gällde finansieringen av befrielsekrigen.
För att EU ska kunna gå vidare och kontrollera sina gränser, fördjupa demokratin, skapa ett samhällskontrakt byggd på principen skatter in, sociala investeringar ut, så krävs att man överger den konfederala morasen.
Men mycket pekar idag på att det tåget redan gått. Samtidigt är det synnerligen oklart hur EU:s rumpstater ska klara av de utmaningar som oavsett kommer att torna upp sig.
