Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Totalitärt, kallar danskarna Sverige

Sverige är ett land som håller sig med en åsikt åt gången, skriver månadens akademiker Ann-Sofie Dahl.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Vad du är modig! Skriver snälla läsare till oss debattörer när vi har gjort det som är vår uppgift, det vill säga uttryckt en åsikt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Alltså; när vi har formulerat en uppfattning eller avhandlat ett ämne som på något vis ligger vid sidan av den spikraka mittfåra, det mainstream som markerar gränserna för vad som anses korrekt och riktigt i den svenska samhällsdebatten.

Få lär höra tillropet så ofta som den politiska redaktören för denna tidning.

Sverige är ett land som håller sig med en åsikt åt gången. ”Alla” tycker likadant, till dess att ett påbud utgår någonstans ovanifrån och ”alla” plötsligt, men samfällt, tänker och tycker något annat. Inte sällan något som de för bara några minuter sedan hade betraktat som rent förkastligt.

Vilket de sen tycker till dess att nya direktiv utgår och man gemensamt vänder på klacken igen.

De som inte riktigt ser poängen med att marschera i takt åt ett och samma håll, som tycker att en av det demokratiska samhällets självklara grundpelare är inte bara rätten utan även förmågan att tänka självständigt, och att uttrycka det - ja, för dem gäller det att ha is i magen och nerver av stål.

Den svenska flykting – eller snarare migrant – politiken har försett oss med det allra mest lysande exemplet på detta svenska flockbeteende.

Ett annat är NATO, försvarsalliansen som regeringen visserligen fortfarande noga håller på armlängds avstånd. Men den borgerliga oppositionen – som inte flyttade fram frågan om ett svenskt NATO-medlemskap en endaste millimeter under sina åtta år i regering – är nu samfällt för ett svenskt medlemskap.

Två utredningar har, om inte annat så mellan raderna, framhållit de många säkerhetspolitiska fördelarna med ett NATO-medlemskap för svensk – och regional - del i en tid när Putins piloter övar simulerade kärnvapenattacker mot vårt land.

Och plötsligen är alliansfriheten inte längre den allra heligaste av heliga svenska kossor.  

Idag lär ingen svensk forskare anses ”kontroversiell” för att vederbörande analyserat sig fram till slutsatsen att svensk säkerhet skulle befrämjas av att ha vänner som lovat att komma till vår hjälp, om det värsta skulle hända.

Så var det inte för alldeles nyligen; tro mig.

Att som forskare hålla sig med en åsikt anses inte heller alltid gå för sig. Men man kunde ju tycka att det dels borde ligga i uppgiftens natur att dela med sig av de kunskaper man förhoppningsvis förvärvat under många och långa stunder i studiekammaren. Och dels att klara av att dra en slutsats av allt detta funderande.

Man kan kalla det intellektuellt ohederligt, eller flexibelt och anpassningsbart. En svensk specialitet är det i vilket fall som helst, detta att åsiktsmässigt gå i flock.

Här i Danmark är det nästan tvärtemot; mer lika än så är de nordiska grannländerna faktiskt inte.

I Danmark betraktas det närmast som suspekt om alla tycker likadant. Fast det sker förstås väldigt sällan, för här i landet älskar man att diskutera, debattera, ta ut svängarna, provocera. I all gemytlighet, för att det råder olika åsikter och att tonläget emellanåt är högt är ju inget konstigt alls; tvärtom. Det är högst normalt och sunt.

Och det är ju så kedeligt om alla är överens.

Danskarna ser med förundran på den svenska rädslan för att avvika från den normerade åsiktsfållan. Totalitärt, kallar de emellanåt Sverige. Det är såklart att ta i – som danskar så gärna gör – men en lillebitte poäng har de kanske, trots allt.

Dessutom visar de riktigheten i det gamla talesättet om att övning ger färdighet. Vid de svensk-danska tv-debatterna förra hösten var det knappast de svenska deltagarna som excellerade i debatteknik; däremot i långrandighet, moraliserande och poänglöshet.

De danska deltagarna såg smått förundrade – och uppgivna – ut där i tv-studion, medan svenskarna malde på utan att hänga med i det höga danska debattempot.

Debatterna i Folketinget kontra Riksdagen visar samma nationella tendenser; rappt och roligt i Köpenhamn. Segt, uniformt och oslagfärdigt i den svenska huvudstaden.

Och för det mesta inte det minsta modigt.