Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Tjänar de kommunala bolagen medborgarnas intressen?

Att kommuner äger massa aktiebolag kanske inte var en så god idé.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vem arbetar egentligen det kommunala bolaget Higab för? Den frågan har vi ställt rätt många gånger i dessa spalter. Det av kommunen helägda bolaget förvaltar Göteborgs stads kulturfastigheter. Men inte bara det. Bolaget har i sin ägo ett stort antal kommersiella fastigheter som inbringar stora inkomster till bolaget. Svaret på frågan borde egentligen vara givet: Bolaget arbetar för Göteborg och göteborgarna.

Men riktigt så lätt är det inte när det kommer till kommunala bolag. Man kan säga att bolaget har dubbla prioriteringar: Dra in stålar. Samt bevara Göteborgs kulturarv. Två målsättningar som i vissa fall går alldeles utmärkt att para ihop men som i andra fall kan gå på tvärs med varandra.

I en studie skriven av forskarna Gissur Erlingsson och Andreas Berg har man petat i frågan om kommunala bolag i Sverige. Forskarna gjorde en enkätundersökning som besvarades av 648 fullmäktigeledamöter och bolagsstyrelseledamöter i 30 svenska kommuner.

Frågorna som ställdes var: Representerar politikerna i de kommunala bolagsstyrelserna främst sina partier eller bolaget? Bör styrelseledamöterna sätta kommunens eller bolagets intressen främst?

Frågan forskarna var ute efter att besvara är vad kommunpolitikerna egentligen ska göra i bolagen. De sitter ju där och representerar sina partier och i förlängningen partiernas väljare. Men sedan ska de också företräda bolagets ekonomiska intressen, vilket i sin tur är styrt av aktiebolagslagen. De har skarpa lagkrav på sig.

Man skulle kunna anta, om vi åter tar Higab som vårt göteborgska exempel, att det som är bra för Higab är bra för Göteborg! Så resonerar självfallet bolagsledningen. Ett framgångsrikt fastighetsbolag i medborgarnas ägo borde vara bra för hela staden. Men problem uppstår, som vi har sett, när icke-ekonomiska värden ställs mot de ekonomiska.

Minns behandlingen av fiskhandlarna i Feskekörka. Eller hyressättningskonflikterna när pandemin drog igång våren 2020. Eller vanvården av vissa fastigheter och områden där Higab är fastighetsägare. Vissa saker, som ett vitalt kultur- och föreningsliv, kan i högsta grad tjäna göteborgarna väl men samtidigt stå i strid med bolagets lönsamhetskrav.

Ledamöterna från olika delar av landet som svarade Bergh och Erlingsson verkar lite ambivalenta när det kommer till sina roller. De rödgröna ledamöterna som svarade ansåg i större utsträckning än de borgerliga ledamöterna att de i främsta hand representerar sitt partis intressen i bolagsstyrelserna. Av bolagsledamöterna är en stor andel generellt av åsikten att bolagets intressen står över kommunens. Men frågar man fullmäktigeledamöter om de kommunala bolagen så är det fler som ställer kommunen främst.

Risken för fraktionsbildning och splittrade målsättningar verkar överhängande. Och erfarenheterna från Göteborg med rekordmånga kommunala bolag motsäger inte farhågan. I Göteborgs fall så skedde en omfattande bolagisering under 1990-talet. Tanken var att verksamheter som sköttes inom kommunala förvaltningar bättre kunde skötas i bolagsform. Effektivitet var ledordet.

Men som vi har sett med Higab så blir det ofta varken hackat eller malet. De politiska styrelseledamöterna kommer och går. Tanken är att de ska sitta på beslutsmakten. Men de ska på kort tid sätta sig in i stora verksamheter där bolagsledningen har ett naturligt informations- och erfarenhetsövertag. Bolagets intressen kan därför, trots goda intentioner, börja skilja sig från stadens intressen.

Higab har av kommunen fått ett ägardirektiv som slår fast att bolaget ska ta ut "relevanta hyror" som inte står i strid med konkurrenslagen och aktiebolagslagen. Annorlunda uttryckt: Higab kan inte sätta kraftigt subventionerade hyror till exempelvis målarateljeer. Samtidigt ska de "främja och tillgodose intressen för i huvudsak mindre företag och organisationer". Det första går stick i stäv med det andra.

Ett system för ansvarsutkrävande finns på plats. I teorin. Men i praktiken blir det svårt att styra i den riktningen som väljarna önskar. Aktiebolagslagen trumfar ofta politiska målsättningar.

Berg och Erlingsson ger inget tydligt svar på det här dilemmat. Snarast förstärker och förtydligar de problemformuleringen som vi har kunnat beskåda i Göteborg under en längre tid: Ett överdrivet stort antal bolag ställer till det i lokaldemokratin. Eftersom politikerna i styrelserna, som är medborgarnas reprentanter, har en oklar rollfördelning blir det demokratiska arbetet lidande.

Kommunala bolag kan i vissa fall leva sina egna liv. Och kruxet är att de har rätt att göra det! De styrs av en helt annan lag än den som styr kommunerna. Det är inte konstigt att bolagsledningarna agerar därefter. Politikerna som väljs till deras styrelser har det inte särskilt avundsvärda jobbet att jämka intressena med varandra. Som vi har sett med Higab går det sisådär.

Därför hjälper det föga att skälla på politikerna. De gör vad de kan utifrån en omöjlig roll. Problemet är i grunden organisatoriskt. Aktiebolag försvårar för det demokratiska ansvarsutkrävandet. Det ökade avståndet mellan medborgarna och de av medborgarna gemensamt ägda tillgångarna måste kortas. I Göteborgs fall handlar det om att minska antalet kommunala bolag och storleken på den sfär vars demokratiska kontroll alldeles uppenbart varit bristfällig under hela 2000-talet.