Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Riskfyllt julfirande. Kristna firar jul i Pakistan.

Susanna Birgersson: "Till dem går mina tankar denna jul"

Vad innebär julen när ingenting känns som det ska och när mänsklig värme och gemenskap är utom räckhåll?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Jag vet hur den ska kännas. Julstämning är att sitta i en kyrka och höra Johann Sebastian Bachs Juloratorium, att ha tänkt ut personliga julklappar till nära och kära, att dricka te och läsa Charles Dickens i ett nystädat, hyacintdoftande hem.

Det är att ta sats, baka en fruktkaka och koka citronkola till tonerna av lite jazzig 50-talsjul, att skratta åt att ansiktsmasken luktar kanel. Att veta sig vara älskad av de människor man själv älskar.

Vardagen är kanske ingen dans på rosor, men i adventsstjärnans ljus påminns man ändå om allt det goda i livet. Långt borta men ändå så tydligt hörs klangen från de harmoniska grundackorden i tillvaron.

I plötslig tacksamhet ger man en generös gåva till en organisation som arbetar med gatubarn någonstans ganska långt borta.

För mig är detta vuxenversionen av barndomens adventskonserter, julpyssel och pepparkaksbak, av fröken som läste Marias lilla åsna i skenet från levande ljus och till lukten av våta yllekläder på tork, av hemlighetsmakeri, julskyltningen på NK, långsamt växande förväntan och en röd julkjol.

Kombinationen av gemensamma traditioner, specifika familjevanor och personliga minnen gör julstämningen till både ett kollektivt tillstånd och en högst individuell känsla. Det är vad som gör den så förtrollande.

Men trots goda föresatser och förutsättningar sitter jag ofta där i mitten av december med en genomskinlig men ogenomtränglig hinna uppspänd mellan mig och julstämningen. Stressad och otillfreds, nära men underligt avstängd från den varma gemenskapen.

Då kan det vara uppmuntrande att tänka på ”tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång”, på tidigare generationer och på fattiga förfäder. Vad var julglädje för dem? Eller på människor som firar jul i Peru och i Etiopien, på kristna kineser och irakier, på dem som går till midnattsmässa på Västbanken. Vad är julglädje för dem?

För att hitta svaret är det kanske bäst att gå tillbaka till den första julen, den som finns återgiven i Lukasevangeliet. Där står det om den romerske kejsarens folkräkning som tvingade Josef och den höggravida Maria att ge sig iväg till Betlehem. Där var det fullt på vartenda värdshus och Maria fick föda sitt barn i ett stall. Scenen gör sig bra på julkort och i julspel, men bara där.

Strax därefter visar sig en ängel för några herdar på en äng utanför Betlehem. Ängeln säger sig bära bud om en stor glädje, en glädje för allt folket: En frälsare har blivit född i Betlehem. Och som ett utropstecken på natthimlen stämmer en hel änglakör upp i jubel: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.

Den som går till kyrkan på julafton får också höra ett stycke läsas från profeten Jesaja. Det börjar så här: Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, ja, över dem som vandrar i dödsskuggans dal ska ett ljus skina klart.

Ängeln talar om en glädje, profeten om ett ljus. En glädje och ett ljus – men inte för bara för dem med fina barndomsminnen och prydliga liv, kärleksfulla familjer och inspirerande vänner, intressanta jobb och spirituella fritidsintressen.

Nej, en glädje för allt folket, och ett stort ljus över dem som befinner sig på värsta tänkbara ställe: i dödsskuggans dal.

Det är vad den danske 1800-talsfilosofen Sören Kierkegaard skulle kalla ”den obetingade glädjen”, en glädje som inte beror på personliga omständigheter.

Julglädje också för den som inte lyckas uppnå julstämning; för den som sitter ensam på julafton, bortprioriterad av barn och barnbarn eller övergiven av personen som hade lovat kärlek i lust och nöd, för den som är besviken på hur livet blev, för den som inte lyckas ta sig ur missbruk, för den som saknar tak över huvudet och mat för dagen, för den som är på flykt, för den som bara inte orkar mer.

I generationer har människor över hela världen, trots yttre svårigheter, samlats för att fira jul och glädja sig över det som hände för 2 000 år sedan. Också detta år fängslas och förföljs många tusen människor för att de hör till dem som vill fira det lilla barnet som föddes i ett stall.

Till dem går mina innerligaste tankar denna jul.

Och till alla er, kära läsare, unga som gamla, glada som nedstämda, vänsterpartister som libertarianer, kosmopoliter som nationalister, sänder jag en hälsning med önskan om en riktigt god jul!