I Sverige är fri abort tillåtet till och med graviditetsvecka 18. Därefter får abort genomföras om fostret inte är livsdugligt, vilket det enligt riktlinjer bedöms vara först efter vecka 22.
I särskilda undantagsfall kan tillstånd ges även efter vecka 22, men detta är mycket ovanligt och rör då nästan uteslutande foster som upptäcks ha allvarliga fosterskador.
Mycket har hänt sedan abortlagen klubbades igenom 1974. I dag finns helt andra möjligheter att rädda för tidigt födda barn, och när gränsen för livsduglighet närmar sig den för abort uppstår bekymmer - åtminstone om man har livsduglighet som utgångspunkt.
Alla andra medicinsk-etiska sammanhang bygger på den beslutskapabla individens rätt till sin egen kropp. Gravida kvinnor undantas dock från denna princip efter vecka 18. Då har en annan individ, fostret, större rätt till kvinnans kropp än kvinnan själv.
Det, att en annan har större rätt till någons kropp än personen själv, är en princip som rimmar dåligt med vårt allmänna rättsmedvetande. Ingen tvingas donera blod, stamceller eller organ trots att en sådan tvångslagstiftning skulle rädda liv.
Faktum är att dagens lagstiftning gällande gravida innehåller självmotsägelser. Förutom vid abort har en gravid stor beslutanderätt över sin kropp, också när det kan gå ut över fostret. En havande får exempelvis vägra vård på sätt som allvarligt kan skada det ofödda barnet. Om det finns ett värde i att ofödda barn inte ska drabbas av sina blivande mödrars dåliga val, borde väl konsekvensens namn gravida inte kunna avstå vård?
Kanske är det den invasiva naturen av sena aborter som skapar obehag. Vad skulle hända om kvinnor gavs total makt också över sin livmoder?
Antagligen inte särskilt mycket. Få kvinnor vill sina foster illa. Sena aborter görs närmast uteslutande på grund av svåra fosterskador, och så skulle det antagligen förbli.
Problemet med en fast abortgräns, som Statens medicinsk-etiska råd föreslog förra året (DN 28/2 -19), är att den inte kan ta hänsyn till enskilda fall. De kvinnor vars foster upptäcks lida av allvarliga skador efter den fasta veckogränsen skulle tvingas fullfölja sin graviditet, också när barnet de bär kanske inte ens överlever förlossningen.
I ett samhälle med helt fri abort kan det förstås inte uteslutas att några friska foster aborteras. Fostrets liv behöver dock inte vara slut utanför livmodern. Om det definieras som ett liv - alltså inte är hjärndött - borde vården agera precis som för alla liv; försöka rädda. Barnet skulle sedan kunna tas om hand av socialtjänsten på samma sätt som vid andra tvångsomhändertagande på BB.
Givetvis finns gott om etiska betänkligheter med en sådan lösning. Men att som nu villkora kvinnors rätt till sin livmoder är knappast lika moraliskt komplikationsfritt som det framställs.
