Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Tiggeriförbud är en lokal angelägenhet

Att olika kommuner har olika regler kring tiggeri är helt i sin ordning.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Frågan om tiggeriförbud har länge splittrat Socialdemokraterna. Inför valet 2018 fanns långt gångna planer inom Regeringskansliet på att ställa sig bakom möjligheten att införa lokala tiggeriförbud. I praktiken handlar det om att kommunerna ska ha rätt att begränsa yrkestiggeri på vissa platser, exempelvis utanför butiker.

S kom aldrig till skott i frågan. Det interna motståndet blev för starkt. Men efter att saken prövats i flera juridiska instanser kom Högsta förvaltningsdomstolen strax före jul fram till att tiggeri kan regleras inom ramen för den nuvarande kommunala ordningsstadgan. Fyra kommuner har redan tagit steget, inklusive S-styrda Eskilstuna. Tio till överväger att införa regleringar.

Alla är inte nöjda med den ordningen. Ordförandena för Socialdemokraterna i Stockholms och Skånes län (samma krafter som ledde motståndet före valet) gick i veckan ut och krävde nationella riktlinjer i frågan (SR 26/8). Stockholmsdistriktets Helene Hellmark Knutsson (S) menar till exempel att det blir ”rörigt” med olika regler i Storstockholm.

Som om hela Sverige skulle behöva anpassa sig till ett antal kommuner i Stockholmsregionen. I praktiken finns det ju knappast några hinder för grannkommuner att samordna sig i frågan i den mån det är nödvändigt. Tvärtom är den decentraliserade ordningen utmärkt. Det är inte konstigare än att gatuförsäljning eller uteserveringar regleras på samma sätt lokalt.

Yrkestiggeri är inte en mänsklig rättighet. Man kan tvärtom på goda grunder hävda att tiggeriet låser fast människor i fattigdom och beroende av andras välvilja. Avgörande är emellertid att kommuninnevånarna själva, via sina valda företrädare, bör ha beslutanderätt över det offentliga rummet – i frågor som inte rör individuella rättigheter. Det är inget som ska avgöras av tjänstemän då saken i grunden är politisk. Men det är inte heller något som måste beslutas av rikspolitiker i Stockholm. Situationen liksom inställningen till tiggeri, och för den delen andra aktiviteter i det offentliga rummet, kan skilja sig mellan olika delar av landet och ska så få göra.

Åsikten att tiggeri är avhumaniserande och förnedrande, och något man inte ska behöva möta i sin vardag, är fullt legitim. I synnerhet när det finns andra sätt att försörja sig för de tiggande. Åsikten att tiggeri är något vi bör acceptera är också den legitim. Vi svenskar måste helt enkelt lära oss att man kan tycka olika utan att världen går under, att avvikande åsikter inte behöver grunda sig i onda avsikter.

Till saken hör att det kommunala självstyret länge behandlats allt för styvmoderligt. Men att värderingar och omständigheter kan skilja sig mellan olika delar av landet är faktiskt inte per definition ett problem, trots att det ofta framställs som det. En fråga som tiggeriförbud kan vitalisera den kommunala demokratin genom att föra in en ideologisk dimension i lokalpolitiken. Kommunpolitiken rör vår vardag. Men den behöver inte reduceras till att bara handla om teknikaliteter, verkställande av statliga påbud och parkbänksfrågor. En kommun är – och bör också i viss mån vara – en värdegemenskap, åtminstone om man vill få människor att engagera sig i lokalsamhället och hålla den kommunala demokratin vid liv.