“The years go fast and the days go so slow”, sjunger Isaac Brock från Modest Mouse i låten “Heart cooks brain”. Tiden är ett märkligt ting. Den går snabbt eller långsamt, beroende på om det är måndag på jobbet eller lördag hemma i soffan. Tid är något man har, eller inte har. Men egentligen handlar allt detta om hur vi upplever olika händelser och dess relation till varandra. När någon säger att han eller hon “inte har tid den här veckan” betyder inte det att personens vecka har förkortats med två dagar.
Ju mer man tänker på det, desto svårare är det att få grepp om vad tid verkligen är. Enligt den klassiska fysiken är det rätt enkelt att definiera tid: det är en statisk dimension, precis som rummet. Men det säger ingenting om tidens riktning – att tiden rör sig framåt. Vissa filosofer menar att tiden inte går alls, för om tiden skulle gå, hur snabbt skulle den göra det, och mot vilken parameter skulle man mäta hastigheten?
Oavsett vad för typ av väsen tiden egentligen är, är det uppenbart att den existerar och att vi måste acceptera att den begränsar oss. Ett dygn har bara 24 timmar. Men tidens icke-materiella karaktär gör att man riskerar att förlora respekten för den. Det är lätt att få illusionen av att tid inte är något som begränsar oss människor. Allt annat som saknas kan vi, i teorin åtminstone, ösa på mer av. Är huset för litet kan man ansöka om bygglov för att bygga ut det. Men det finns ingen kommunal nämnd man kan vända sig till om man vill ha mer tid.
Den bristande respekten för tid märks på olika sätt. På senare år har det blivit populärt att prata om “livspusslet”. I olika livsstilsmagasin finns mängder av tips på hur man ska göra för att få tiden att “räcka till”. För det gör den inte. Mellan 2010 och 2015 ökade sjukskrivningar orsakade av svår stress med 119 procent enligt Försäkringskassan. Ändå förvärvsarbetar vi historiskt sett ganska lite.
Det är helt enkelt så att andra saker tillkommit. Fler aktiviteter och uppgifter ska pressas in under en och samma dag, som om dygnet liksom töjdes ut om man tryckte in fler saker i det. Att det är så här är inte bara ett tecken på att folk prioriterar fel. Hela samhället lider av bristande respekt för tidens begränsningar. Det märks också i politiken.
Så fort ett samhällsproblem dyker upp brukar politiker påstå att det behövs mer resurser. Krisen i skolan ska lösas med mer pengar. Vårdköerna likaså. Att lärare, sjuksköterskor och läkare helt enkelt inte har tid att hantera all administration som politikerna lägger på dem – omfattande individuella utvecklingsplaner, uppföljningar och Gud vet vad – verkar inte slå reformivriga politiker. Eller ta diskussionen om den så kallade gymnasielagen, som ger en ny chans till migranter som fått avslag på asylansökan eftersom de fyllt 18 under handläggningstiden. Migrationsverket klandras för att det tagit tid att hantera ett rekordstort antal ansökningar, som om tidsbrist vore ett helt oacceptabelt och otänkbart skäl till att de som söker asyl får vänta.
Ett annat aktuellt exempel är diskussionen om att ta bort värnskatten. Ofta påstås att en sådan skattesänkning kommer att finansiera sig själv, eftersom folk kommer att jobba mer när de får högre lön. Den teoretiska modellen säger så. Men den är utformad efter en teoretisk människa. I praktiken kommer nog inte folk gladeligen att sitta på jobbet till klockan 22 varje kväll bara för att de tjänar några kronor mer efter en skattesänkning. Folk måste hinna till dagis. De som vill utforma politiken efter teoretiska antaganden glömmer bort att verkliga människor begränsas av brist på tid.
Vi har blivit så vana att vi kan styra över allting. Vi har också svårt att hantera icke-materiella ting, alltså saker som finns men som existerar på ett annat plan än i den fysiska verkligheten. Om det så att säga går att runda tyngdlagarna och åka till månen borde väl det faktum att dygnet bara har 24 timmar inte hindra en modern människa från att uträtta stordåd, som att arbeta, skjutsa barn, träna, laga mat, ta tvätten, engagera sig ideellt och så klart hinna “bara vara”, allt mellan klockan 7 och 23 på en och samma dag? Men metafysiken är svårare att tämja än naturen. Det är något befriande i det, ändå.
