Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Statsepidemiolog Anders Tegnell vid Folkhälsomyndigheten har på kort tid blivit en symbol för det svenska sättet att behandla Coronaepidemin.  Bild: Claudio Bresciani/TT
Statsepidemiolog Anders Tegnell vid Folkhälsomyndigheten har på kort tid blivit en symbol för det svenska sättet att behandla Coronaepidemin. Bild: Claudio Bresciani/TT

Håkan Boström: Tid för ledarskap – inte säkerhetsteater

Frivillighet är i de flesta fall överlägset tvång. Ska frihet och tillit fungera i kristider måste dock ansvarstagande och ”medborgaranda” vårdas i de goda tiderna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är skillnad på politik och politik. I oros- och allvarstider krävs ett annorlunda ledarskap än under normala förhållanden. Utan att underskatta svårigheterna med den press som varje modern politiker och tjänstemän på högre nivåer får utstå till vardags, så går ändå mycket på rutin och eventuella felsteg kan rättas till efterhand. I kristider gäller emellertid andra förhållanden. Både felaktiga beslut och avsaknad av beslut kan få stora konsekvenser.

Det är ännu för tidigt att säga, men den pågående Coronakrisen kan utvecklas till en allvarlig prövning av samhället och dess ledarskap – ett test av ett slag som Sverige inte upplevt sedan andra världskriget. Misstag kommer i så fall ofrånkomligen att ske – och kritiken lär bli stenhård.

Det finns dock anledning att visa viss ödmjukhet från oss som inte sitter vid beslutsborden. Det som kan förefalla självklart behöver inte alltid vara det. Stoppar man flygplan från ett land med smittspridning kan människor, som naturligt nog vill ta sig därifrån, välja andra vägar och sprida smittan ännu mer, samt dessutom vara svårare att upptäcka för smittskyddet. Det betyder inte att det alltid är fel att ta till drastiska åtgärder, bara att det måste göras en rätt svår konsekvensbedömning bortom "sunt förnuft".

Den höga tilliten till myndigheter och medmänniskor brukar räknas till Sveriges främsta tillgångar – baksidan av det är förstås ett visst flockbeteende och en bitvis trång åsiktskorridor. Under en infektionskris är dock tilliten en stor fördel. Om människor frivilligt söker vård och försöker undvika att smitta andra så fungerar arbetet mot smittspridning mycket mer effektivt än om man måste ta till tvångsåtgärder.

Hur Sverige, med en nedbantad försvarsmakt och pressad poliskår, skulle klara att sätta städer och stadsdelar i karantän vet vi inte. Avgörande blir om befolkningen är beredd att samarbeta. Legitimiteten hos eventuella beslut att inskränka människors frihet kommer vara avgörande.

Grundproblemet är att tvång, i synnerhet i stor skala, ofta får oavsedda konsekvenser. Beslut om tvångsvård och geografisk karantän kan leda till att människor försöker ”smita undan”. Alltför många är betydligt ivrigare på att kräva hårda tag mot andra än att underkasta sig de hårda tagen själva.

Det kan också vara så att lagstiftningen inte riktigt är anpassad för exceptionella situationer. Juridikprofessor, Mårten Schultz, påpekar i Svenska Dagbladet (4/3) att det kan vara straffbart att smitta ned människor med en samhällsfarlig sjukdom, om det sker uppsåtligt eller av oaktsamhet.

Det är förvisso en rimlig lagstiftning under normala omständigheter. Vid en pandemi skulle dock speciellt oaktsamhetsgrunden kunna leda till rädsla hos vissa att tala om vilka de smittat och hur.

De kinesiska myndigheterna förefaller visserligen ha varit effektiva med sitt hårda sätt att begränsa Coronavirusets spridning i landet. Men åtgärderna i Wuhan har också varit av ett slag som är svårt att kopiera. Människor har placerats i husarrest. Polisen har gått runt och tagit tempen på medborgarna. Vissa har släpats in i ambulanser mot sin vilja. I en krissituation kan det vara motiverat med drastiska åtgärder. Men det är inte säkert att liberala demokratier i väst har förmågan att agera som den kinesiska diktaturen mot sina medborgare. Det är inte heller säkert att det skulle vara effektivt här, ens om man kunde och ville.

I väst är vi vana vid yttrandefrihet och pluralism. I en krissituation kan det tyckas som en svaghet. Möjligen kommer det höjas röster för censur, krav på att stänga ned källor till ”desinformation” – eller å andra sidan att hindra vissa gruppers rörelsefrihet. Man bör dock vara medveten om att sådana åtgärder kan få oavsedda konsekvenser, som att tilliten till myndigheterna helt försvinner hos delar av befolkningen.

Hur Coronakrisen faller ut i olika länder kommer delvis bli ett prov på vilket samhällssystem som har framtiden för sig. Kommer Kina visa sig varit mer effektivt på att stoppa smittan än demokratierna i väst så får det även politiska konsekvenser.

Än så länge får vi tro på att det öppna samhället klarar att hantera krisen. Vi har egentligen inte så mycket till val. Svenska myndigheter bör inte skygga för att ta till tvångsåtgärder om det behövs, och de bedöms som effektiva. Men tron att det finns en enkel lösning där jägarförband med munskydd patrullerar Avenyn är en illusion. Vi behöver ett starkt och tryggt ledarskap – inte symboliska gester i form av ”säkerhetsteater”.

Det är ingen naiv inställning. Frivillighet är i de flesta fall överlägset tvång. Ska frihet och tillit fungera i kristider måste dock ansvarstagande och ”medborgaranda” vårdas i de goda tiderna. Här har vi möjligen brustit. Det är i alla fall något vi behöver tala mer om när den akuta faran är över.