Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Är den franska presidenten Macron en förebild? Bild: Darko Bandic
Är den franska presidenten Macron en förebild? Bild: Darko Bandic

Bawar Ismail: Tidöavtalet ett mjukispaket i jämförelse med Macron

När fransmän kritiserar Liberalerna jublar regeringens motståndare. Men är Frankrike verkligen något föregångsland?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den franske presidenten Emanuel Macrons liberala parti, Renaissance, gillar inte Sveriges nya regering. Särskild missnöjd är man med kollegorna i Liberalerna som nu regerar med stöd av Sverigedemokraterna.

Fransmannen Stéphane Séjourné, som är gruppledare för EU-parlamentets liberala grupp Renew Europe, vill inte ge den nya regeringen sin ”välsignelse”. Att regera ihop med ”extremhögern” är därför inte ”tillfredsställande” för fransmannen.

Delar av den svenska vänstern, och de liberala röster som motsätter sig att Liberalerna ingår i den nya regeringen, delade genast den franska kritiken. Nu var det riktigt pinsamt för Liberalerna att de inte fått sitt vägval välsignat av den franska överheten och det var minsann bevisat att L inte är särskilt liberala, gick tongångarna. Nyheten togs emot så väl av svensk vänster att Vänsterpartiet officiellt gick ut och deklarerade att de franska liberalerna hade mer ryggrad jämfört med Johan Pehrsons liberaler.

Plötsligt utgör Macronisterna i Frankrike måttstocken för vad som är liberalt eller inte. Men om så är fallet är det väl ändå på sin plats att granska det politiska läget i republiken?

Vi kan börja med det faktum att Macron inte vill att det franska parlamentet ska få rösta om statsbudgeten sedan han förlorat majoriteten i förra året val. Enligt de franska liberalerna är den folkvalda oppositionen nämligen bara ute efter att kölhala regeringen. Därför vill man använda särskilda konstitutionella befogenheter för att tvinga igenom budgeten i ett parlament man saknar majoritet i. Det låter varken demokratiskt eller inkluderande, vilket annars varit Macrons ledmotiv genom åren. Och samtidigt har det folkliga missnöjet med ekonomin åter föranlett massiva protester och strejker.

Under Macrons ledning har Frankrike även antagit en lag mot separatism, det vill säga krafter som anses splittra det franska samhället genom alternativa normsystem, religiös extremism och våldsbejakande ideologier. Paketet av åtgärder innehåller bland annat krav på det skattefinansierade civilsamhället att uttrycka lojalitet med franska värderingar. Staten har även fått möjlighet att upplösa föreningar och samfund som anses utgöra hot mot demokratin eller den nationella säkerheten. Tidigare verktyg som följt av undantagstillstånd har även paketerats in i nya terrorlagar, vilket bland annat ger inrikesministeriet tillåtelse att utan domstolsgodkännande begränsa rörligheten för människor.

Frankrike är även landet som reglerar hur kvinnor får klä sig på stranden. Flera städer har förbjudit så kallade burkinis. När landets högsta förvaltningsdomstol tidigare i somras accepterade sådana förbud välkomnades nyheten av Macronregeringens inrikesminister som en seger för den sekulära republiken.

Nu finns det förvisso goda argument för den hårda linjen som Macron driver i Frankrike. Inte minst handlar det om ett fullt legitimt svar på de islamistiska terrordåd som drabbat landet det senaste decenniet. Situationen var så pass allvarlig att den förra socialistregeringen införde undantagstillstånd, vilket förlängdes vid flera tillfällen och sägs ha stoppat uppemot ett 30-tal terrorplaner. Att Frankrike infört en rad omfattande åtgärder mot exempelvis burkinis på stranden kan delvis förklaras av landets starka tradition av "laïcité" (sekularism).

Men det är just sådana typer av konkreta åtgärder för att motverka extremism och risk för terrordåd som stora delar av vänstern och liberaler i Sverige brukar motsätta sig. Och köra över ett folkvalt parlament? Reglera hur kvinnor klär sig på stranden? Tvinga föreningslivet att underkasta sig lojalitetsförklaringar? Hade ett svenskt parti drivit sådana förslag hade delar av vänstern och de liberaler som ogillar Tidöavtalet även brustit ut i anklagelser om auktoritär högerpolitik och fascism. Men för all del, låt oss i stället häpna över att en fransk liberal inte ger Sveriges nya regering sin välsignelse.