Boris Johnson är på väg ut, men det är för den skull inte spänningen – eller kaoset – i brittisk politik. Favoriten till ny konservativ partiledare och därmed också premiärminister är i dagsläget utrikesministern Liz Truss, som har positionerat sig som den radikala och optimistiska kandidaten. Den mer försiktige Rishi Sunak, tidigare finansminister, har haft svårt att entusiasmera väljarna med sitt budskap om att skattesänkningar här och nu vore oansvarigt.
Och väljarna är inte vilka som helst, utan det konservativa partiets medlemmar. Trots att partiets politiska betydelse är enorm är partiet som medlemsorganisation betraktad ganska liten. Omkring 150 000 personer beräknas vara medlemmar, vilket motsvarar 0,3 procent av den vuxna befolkningen. I ett antal parametrar – ålder, kön, inkomst, utbildning och så vidare – avviker medlemssammansättningen från befolkningen som helhet. Bland partimedlemmarna finns fler äldre, en större andel män och fler som är bosatta i södra England utanför London.
Även politiskt har medlemmarna en annan profil än befolkningen som helhet – det är till exempel betydligt fler som stödjer Storbritanniens utträde ur EU. Hela 76 procent av medlemmarna röstade för Brexit i folkomröstningen.
I årets val av ny partiledare har detta visat sig betydelsefullt. ”Sunak kan peka på att han har större stöd i väljarkåren som helhet men han har än så länge inte erbjudit särskilt mycket som väcker entusiasm bland gräsrötterna”, skriver journalisten Katy Balls i tidskriften The Spectator. Att skatterna ska sänkas ”när vi har fått grepp om inflationen” är ett typiskt försiktigt besked från Sunaks kampanj.
LÄS MER: Britterna visar vägen i asylpolitiken
Vad som däremot har väckt entusiasm har varit löftena från Liz Truss om att omedelbart sänka skatter, avbryta höjningen av bolagsskatten, skapa särskilda lågskatteområden för innovation och företagande och höja försvarsanslaget till tre procent år 2030. Samtidigt finns inga direkta planer på besparingar, utan skattesänkningarna ska finansieras med lån som i sin tur ska finansieras med ökad tillväxt. ”Vi sätter upp tiotals miljarder pund på landets kreditkort”, har Rishi Sunak varnat – men utan framgång.
Det har under kampanjen inför partiledarvalet talats mycket om arvet efter Margaret Thatcher, som fortfarande tjänar som förebild för en framgångsrik premiärminister. Även detta säger något om hur medlemmarnas referensramar skiljer sig från allmänhetens. Men det kan också ifrågasättas i vilken grad Truss verkligen för detta arv vidare. Snarare än Thatcher, som gjorde en stor sak av likheten mellan statens ekonomi och att sköta ett hushåll, tycks den verkliga förebilden vara Ronald Reagan.
När denna optimistiska ekonomiska vision ska förverkligas i ett ekonomiskt läge som präglas av skenande inflation och där statliga kärnverksamheter som sjukvården fungerar bristfälligt är det upplagt för dramatik. Och när politik som går hem bland medlemmarna så småningom ska föras ut till väljarna, kan det bli ett uppvaknande med förskräckelse.
