Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Bild: Ernst Henry photography

Alice Teodorescu: Teodorescu: Vem bryr sig om barnen i Jemen?

Utgångspunkten för en human flyktingpolitik måste vara att hjälpa så många som möjligt och att hjälpa de som har störst behov först. Att prioritera ett dyrt mottagande här för några få som lyckats ta sig hit, framför att hjälpa betydligt fler där som befinner sig i stor nöd, saknar logik.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Var tionde minut dör ett barn i Jemen av orsaker som hade kunnat förhindras. För varje barn som dödas i kriget svälter dussintals ihjäl. Landet balanserar på gränsen till en svältkatastrof, cirka 16 miljoner människor saknar rent vatten och möjlighet att hålla god hygien. Samtidigt ökar våldet i hamnstaden al-Hudaydah vilket riskerar att försvåra hjälporganisationernas tillträde till de behövande.

Konflikten, som har pågått sedan år 2014, har ödelagt livet för miljoner som antingen dödats, skadats eller tvingats på flykt. I början av december ska nya fredssamtal hållas, den här gången i Sverige. Utgången är oviss, trots situationens allvar. Bilderna på de svältande barnen är svåra att värja sig emot, liksom vetskapen om hur orättvist vårt asylsystem är. De drabbade barnen i Jemen kommer sannolikt aldrig att kunna få sin sak prövad i Sverige eller i något annat EU-land. För att så ska kunna ske måste de först ta sig till Europa eller väljas ut som kvotflyktingar. För de flesta nödställda två nästintill otänkbara möjligheter. 

Den humanitära katastrofen i Jemen aktualiserar diskussionen om dagens flyktingsystem. Framför allt två problem ställs på sin spets. Det ena rör vem som har störst skyddsbehov. När FN:s flyktingkonventionen eller 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning kom till var syftet främst att ge skydd åt europeiska flyktingar som fördrivits under andra världskriget. Den tidens flyktingar befann sig således redan i Europa, oftast i det land där de skulle söka asyl, till skillnad från dagens flyktingar som i regel måste ta sig hit för att ens kunna få sin sak prövad.

Utifrån dessa förändrade förhållanden framstår det som djupt orättvist att nuvarande system i praktiken premierar den som har kraft och ekonomiska resurser i stället för att strikt utgå ifrån vem som har störst skyddsbehov. En hel del av de som sökt sig till Europa är ekonomiska migranter som när, helt förståeliga, drömmer om ett bättre liv. Men frågan är om deras behov ska väga tyngre än de svältande barnens i Jemen?

Det andra problemet rör finansieringen. I omgångar har politikerna tagit pengar från biståndsbudgeten för att få ihop mottagandet i Sverige. Kostnaderna för integrationen här skjuter ständigt i höjden och frågan blir om det är rimligt att lägga så stora resurser på att hjälpa, i sammanhanget, några få som lyckas ta sig hit framför att hjälpa många fler av de som befinner sig i flyktingläger i krishärdarnas närområden eller som internflyktingar i det egna landet? 

Utgångspunkten för en human flyktingpolitik måste vara att hjälpa så många som möjligt och att hjälpa de som har störst behov först. Resurserna är inte oändliga, inte ens i ett rikt land som Sverige. Därför måste vi ständigt fråga oss var pengarna gör mest nytta för så många som möjligt. Att prioritera ett dyrt mottagande här för några få som lyckats ta sig hit, framför att hjälpa betydligt fler där som befinner sig i stor nöd, saknar logik.