Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Teodorescu: Vem av oss ska gå?

Ledarsidan har sedan jag tillträdde dominerats av ledarskribenter med utländskt påbrå. Men befolkningen består inte till två tredjedelar av invandrade.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Från scenen skojar moderatorn, men den allvarsamma undertonen går inte att ta miste på. Om männen som måste sluta bita sig fast, flytta på sig. Om kvinnorna som otåligt väntar på att få inta sina rättmätiga positioner. Om glastaket som en dag, i en underförstått alltför avlägsen framtid, ska rämna. Publiken skrattar förtjust, det applåderas högljutt. Också de många närvarande männen verkar roade - trots att de snarare borde bli oroade. Det borde alla bli. 

Varje gång någon talar om en grupp som det har blivit opportunt att raljera över bör man byta ut den mot en annan som det i dagsläget vore otänkbart att behandla likadant. Män mot kvinnor, vita mot svarta, heterosexuella mot hbtq, kristna mot muslimer. En dag kan man nämligen själv vara en del av "fel" grupp, hur vill man då bli behandlad av den nya "överheten"?

Att det överhuvudtaget talas så mycket om olika grupper är ett misslyckande i sig. När grupperna väl blivit vedertagna leder det framför allt till två saker: dels att de kommer att börja kräva särlösningar mot bakgrund av sin specifika tillhörighet, och dels att det kommer att bli alltmer relevant att hitta representanter för respektive grupp. Sammantaget kommer alltmer att utgå ifrån kollektivet, i stället för individen, och konkurrensen mellan de olika grupperingarna kommer att öka. 

På Wikipedia beskrivs begreppet identitetspolitik enligt följande: "politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper. Exempel på sådana samhällsgrupper är sådana som baseras på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning och kultur." Utgångspunkten för denna idé är fullkomligt horribel. Inte minst eftersom den, liksom rasismen, slår vakt om och aktivt förstärker skillnaderna mellan människor. 

I praktiken innebär identitetspolitikens ogenerade frammarsch att man, på fullaste allvar, tror att en vit 50-årig journalist eller politiker inte är kapabel att skildra en 17-årig svart kvinnas liv eller bedriva en politik som tillvaratar hennes intressen. Eller vice versa. Men det innebär också mer eller mindre uttalade krav på att de olika grupperna ska finnas representerade, i proportion till sin andel av den totala befolkningen, på universitetsutbildningar, i tv-soffor, på arbetsplatser och så vidare. Listan kan, dessvärre, göras lång. 

För att uppnå målet om så kallad rättvisa ("så kallad" eftersom den handlar mer om yta än om innehåll) förespråkar representationsivrarna exempelvis kvotering. Inget kunde vara mer kontraproduktivt. För det första strider förslag om kvotering eller särbehandling av annat slag mot den grundläggande liberala principen om att alla individer ska behandlas lika utan hänsyn till sådant som kön, ras, sexuell läggning. Det vill säga sådant som individen inte kan påverka. 

För det andra, vad säger det om vår syn på människors förmåga att känna empati? Ska bara den som själv haft cancer kunna behandla den som genomgår cancer i dag, ett misshandlat barn bara kunna företrädas av en advokat som själv misshandlats, den som vill engagera sig för hedersvåldets offer behöva vara ett offer själv? 

För det tredje, vad händer om och när minoritetens representanter blir "för många"? Ledarsidan har sedan jag tillträde dominerats av ledarskribenter med utländskt påbrå. Så kan det slumpa sig när meriterna får avgöra. Men svensk befolkning består inte till två tredjedelar av invandrade, och definitivt inte av östeuropéer. Så vem av oss ska gå? Om ett av mina framtida barn ser ut som jag och tar mitt efternamn, och det andra ser ut som sin pappa och tar hans svenska efternamn, kommer ett av dem att särbehandlas?

Identitetspolitiken spelade en stor roll i det amerikanska presidentvalet, både när Barack Obama valdes för åtta år sedan, och nu när landet kunde ha fått sin första kvinnliga president. Den kommer att spela en allt större roll också i Sverige eftersom den är en naturlig fortsättning på mångkulturalismen. Också här, eller snarare inte minst här, växer polariseringen mellan människor med utgångspunkt i grupptillhörigheten. I ett sådant läge kan det vara frestande att börja laborera med separata rättigheter för att hålla alla nöjda. Det kommer emellertid enbart att leda till ännu mer splittring mellan olika samhällsklasser och inte minst etniska grupper. 

Samtidigt riskerar den identitetspolitiska linsen att förvränga verkligheten så till den grad att väljarnas åsikter blir allt svårare att tyda. Det kan förklara de slentrianmässiga förklaringarna som gör gällande att Hillary Clinton inte vann för att amerikanerna inte var redo för en kvinna - som om det inte fanns några som helst adekvata skäl till varför just den kvinnan inte var tillräckligt populär. Identitetspolitiken är svaret på en felställd fråga. Dess inneboende trompe l'œil fångas underfundigt av DN:s politiske krönikör Viktor Barth-Kron: "De arga vita männens framfart i USA är ohygglig. De är nu så många att de utgör 8 procent av afroamerikanerna, 29 procent av både latinos och asiater och hela 46 procent av kvinnorna". Visst fastnar skrattet i halsen?