Hade en Kristerssonregering varit beroende av SD? Jimmie Åkessons (SD) jakande svar i en intervju i SvD har fått mångas kvarnar att mala (10/2). Orden "Vi skulle inte ge vårt stöd gratis" har tagits som intäkt för att priset för en Kristerssonregering hade blivit högt. Dessvärre vet ingen hur högt, ingen har nämligen bemödat sig att fråga.
Att Åkesson vill ha valuta, av något slag, för sitt stöd kommer nog inte som någon överraskning. Alla partier är skyldiga sina väljare att försöka få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Det som däremot fascinerar är hur oförmögna "vad var det jag sade"-rösterna är att genomskåda Åkessons taktik.
I likhet med Stefan Löfven (S) hyser Åkesson nämligen en långsiktig ambition om att den nu splittrade Alliansen ska förbli splittrad. Löfvens ambition grundar sig i insikten om att en enig borgerlighet omöjliggör Socialdemokraternas möjlighet att behålla makten, Åkesson dito beror på att en enig borgerlighet omöjliggör framväxten av det konservativa block som skulle kunna ge SD inflytande. Löfven har konsekvent höjt det moraliska priset för samröre med SD för att skydda den egna makten, Åkesson bekräftar Centerns och Liberalernas farhågor i förhoppning om att Alliansen aldrig ska enas igen varpå han på sikt ska kunna få mer makt. Så cynisk är politiken.
När Åkesson i intervjun säger att hans stöd inte hade varit gratis är det med andra ord noga uträknat; är det något Åkesson vet så är det att ett sådant uttalande kommer att resultera i att "vad var det vi sade"-grupperingarna kommer att gå till angrepp mot M och KD samtidigt som incitamentet för de som ingår i JÖK:en att fortsätta på den inslagna vägen kommer att öka.
Det taktiska positioneringsspel som pågår är av stor betydelse för hur Sverige kommer att styras framöver. Vi befinner oss i en formativ tid, det vet alla inblandade, därav det höga, vulgära tonläget. Men det som vi hittills har sett imponerar föga på den som satt sin tilltro till politikens förmåga att lösa konkreta samhällsproblem utifrån en ideologisk övertygelse. Frågan är dessutom om väljarna alls efterfrågar den polarisering som följer av allt taktiserande?
Det är nämligen inte seriöst att som Stefan Löfven (S) i en intervju häromdagen ge sken av att JÖK:en är en produkt av att de ingående partierna står upp "för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsenden, själva grunden för den liberala demokratin" (SvD 7/2). Inte blir det bättre av att också Löfvens EU-minister Hans Dahlgren (S) påstår att alternativet till JÖK:en hade varit "en regering som i varje viktig omröstning i riksdagen skulle vara beroende av stöd från SD" (GP 8/2). Det sista är en sanning med modifikation, SD skulle bara få inflytande vid blockskiljande omröstningar, vilket den mycket erfarne Dahlgren är medveten om.
Precis som Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer konstaterade i veckan kan dessa påståenden och antydningar inte tolkas på annat vis än att de socialdemokratiska företrädarna anklagar M och KD för att vara beredda att tillsammans med SD rucka på grundläggande element i den liberala demokratin (Expressen 13/2).
Problemet för belackarna är bara att varken M eller KD hade för avsikt att förhandla med SD i någon fråga. Deras avsikt var att få igenom så mycket allianspolitik som möjligt genom att låta alla partier som ville rösta för den politiken också göra så i riksdagen. Om SD hade velat fälla en sådan regering för att den inte förhandlade med partiet hade det stått SD fritt att göra just det - genom att rösta med Socialdemokraterna. Därutöver: Ska SD kunna hota den liberala svenska demokratin måste de få en majoritet med sig, är det någon som på allvar tror att en majoritet av ledamöterna i Sveriges riksdag skulle ställa sig bakom en sådan ordning?
Ur ett kortsiktigt perspektiv kanske Socialdemokraterna, desperata över sitt historiskt svaga valresultat, tror att de vinner något på att konstruera denna falska motsättning. Genom att blåsa upp den negativa bilden av motståndaren hoppas man själv framstå i bättre dager utifrån devisen att varje hjälte kräver sin fiende. Men i längden kommer väljarna att inse att valet inte står mellan ett evigt (gott) socialdemokratiskt maktinnehav eller en borgerlig (ond) regering som underminerar den liberala demokratin. Sanningen segrar alltid till sist, också i politiken.
