Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Teodorescu: Varför väcker äldres hemlöshet så lite engagemang?

Hur kommer det sig att vissa behjärtansvärda frågor väcker så mycket större engagemang, och pengarullning, än vad andra behjärtansvärda frågor gör?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På Stockholms Centralstation sover hemlösa äldre kvinnor. När jag skyndar förbi, en vanlig onsdag i februari innan klockan hunnit slå 06, slår det mig hur sällsynt denna syn var för några år sedan. En rapport från Stockholms Stadsmission, som släpptes i början av december 2018, bekräftar dessvärre mina farhågor: antalet kvinnor som lever i hemlöshet i Stockholm har ökat. Kvinnornas andel av de hemlösa var i fjol 33 procent.

Bilden är densamma i Göteborg. Av de totalt 33 000 hemlösa i Sverige återfinns 3 300 i Göteborg. Av en sammanställning från Göteborgs stad, genomförd i juli 2018, framgår att hälften av dessa personer lever i akut hemlöshet vilket innebär att de är hänvisade till härbärgen eller till att sova utomhus.

Enligt Åsa Vilu, biträdande socialchef på Göteborgs Stadsmission, har gruppen hemlösa delvis skiftat karaktär. Tidigare rörde det sig ofta om personer med missbrukarproblem eller med psykisk ohälsa, i dag handlar det dessutom om nya grupper: ”om äldre som har arbetat hela sina liv, om kvinnor och om barnfamiljer”, säger Åsa Vilu (SVT 28/9-2018).

Vilus beskrivning illustreras väl av ett reportage om den 61-årige Adolf Arbelius som bor i en sovsäck på taket till ett båthus (Metro 15/11-2018). Arbelius är en av de över 10 000 personer över 50 år som är hemlösa i Sverige. Majoriteten av de, som i likhet med Arbelius besöker soppköket på Olof Palmes gata i Stockholm den aktuella kvällen, är människor som levt och jobbat större delen av sina liv i huvudstaden. Många är föräldrar eller mor- och farföräldrar. Samtliga är pensionärer. Tillfälligheter i livet har drivit ut dem på gatan, vägen tillbaka i bostadsbristens Sverige har för många blivit oöverstiglig.

I samma veva som Metro gjorde sitt reportage och Stockholms Stadsmission presenterade sin rapport kunde SVT rapportera att mer än 5500 ensamkommande ungdomar kom till Stockholm hösten år 2015. Staden betalade i vissa fall närmare 10 000 kronor per dygn och ungdom. Den sammanlagda kostnaden för samtliga ensamkommande som kom till Sverige den hösten uppgick till drygt 26 miljarder kronor. Det är en hisnande siffra som motsvarar nästan hela kostnaden för domstolsväsendet och alla poliser under ett år i Sverige (SVT 21/11-2018).

Syftet med att redogöra för dessa två bilder av verkligheten, som nationalekonomen Tino Sanandaji uppmärksammade redan i fjol på Facebook, är inte att hävda att de hemlösa skulle ha haft ett eget boende om bara inte de ensamkommande ungdomarna kommit hösten 2015. Hemlösheten har varit mer eller mindre konstant under en längre tid, detsamma gäller för bostadsbristen. Samtidigt ska man vara medveten om att all politik handlar om att välja och prioritera genom att inte sällan ställa just svaga grupper mot varandra.

Men det tankeväckande med dessa två exempel är något annat. I en intervju med SVT från hösten 2015 sade det dåvarande socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP) att: ”Vi ska inte ha några barn som bor ute på gatan och när det kommer väldigt många barn, inte minst till Centralstationen i Stockholm, så blir socialtjänstens absolut högsta prioritet att se till att de här barnen får tak över huvudet”. Varför byter ingen någonsin ut ordet ”barn” mot ”äldre” och därefter lägger miljarder på att få ordning på deras hemlöshet?

Frågan är inte huruvida det är rimligt att göra det eller ej, i något av fallen. Däremot kan man undra varför gruppen hemlösa, i detta fall pensionärer som Adolf Arbelius som har bidragit till samhället ett helt liv, väcker så lite engagemang? Varför det finns pengar i det ena fallet men inte i det andra?

Svaret är att vi fått ett samhällsklimat där det primära är vad ställningstaganden symboliserar, inte vad de resulterar i. Huruvida engagemanget för de ensamkommande sträcker sig bortom tal om ”allas lika värde”, det vill säga om det resulterar i konkreta handlingar, spelar för många debattörer mindre roll. Det primära för dessa är poseringen av den intagna positionen.

I en hierarki av detta slag placeras den hemlöse pensionären lågt eftersom engagemanget för de ensamkommande gjorts till en symbol för ett, i sig hedervärt, ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet. Det anmärkningsvärda är att ett engagemang för de hemlösa inte väcker samma moraliska associationer och därför inte heller mobiliserar lika många.

Det är svårt att värja sig inför åsynen av de hemlösa kvinnorna på våra tågstationer. Deras situation är ytterligare ett sorgligt tecken på att samhällskontraktet som inte levererar som det ska. Det är en skam för ett välfärdsland som Sverige.