Teodorescu: Vad är vi så rädda för i Sverige?

I stället för att hysa rädsla för den fria tanken borde vi vara mer oroliga för vad som sker med människor som bär på tankar som de inte vågar yppa.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Rädslan är en förrädisk rådgivare. Den kan få oss att fatta irrationella, kortsiktiga beslut som bara syftar till att döva ångesten. Men rädsla kan också ge upphov till mod - ty modig behöver enbart den som är rädd vara.

Under torsdagskvällen sände SVT Pontus Mattssons omtalade dokumentär "Tvärvändningen - om svängningen i flyktingpolitiken". Dokumentären skildrar på ett förtjänstfullt vis hur den svenska flyktingpolitiken dramatiskt lades om under hösten år 2015; från statsminister Stefan Löfvens (S) tal i september som gav sken av att det i princip inte finns några gränser för hur många människor Sverige kunde ta emot, liksom att hans Europa inte byggde några murar, till att Löfven i november samma år lade om de svenska asylreglerna till EU:s miniminivå med det uttalade målet att människor inte längre skulle söka sig hit.

ANNONS

Men även om dokumentärens skildring av 2015 års tvärvändning illustrerar en sensationell uppvisning i hyckleri är det något annat som hänger sig kvar när eftertexterna rullar. Dels att ingen av de ansvariga statsministrarna under de senaste decennierna velat medverka i dokumentären, dels att kappvändandet på det migrationspolitiska området har en lång tradition i svensk politisk historia. Liksom rädslan.

Inför den innersta kretsen betonade dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (S) vad som fick och inte fick yppas utåt i samband med att det så kallade Luciabeslutet fattades år 1989. Carlsson var rädd för hur beslutet, som innebar en kraftig skärpning av asylpolitiken, skulle uppfattas. Några år senare var det borgerlighetens tur att gripas av rädsla för hur visumregler mot flyktingar från Jugoslavien skulle uppfattas. Ytterligare ett decennium senare anklagades de bägge folkpartisterna Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni för rasism och för att "fiska i grumligt vatten" när de problematiserade allehanda frågeställningar knutna till nyanländas integration. Båda tvingades sedermera mer eller mindre bort, reaktionerna inte minst från opinionsbildare och journalister blev för mycket för partiet.

Med perspektiv på utvecklingen finns emellertid utrymme för eftertanke. Lars Stjernqvist, socialdemokratisk partisekreterare i valrörelsen år 2002, visar i dokumentären prov på hederlighet när han uttrycker självkritik över den polarisering som han var med om att göda. Han, liksom flera av de andra intervjuade, återkommer kontinuerligt till rädslan för att väcka "fel krafter".

ANNONS

Det sorgliga, och paradoxala, i sammanhanget är att denna i vart fall teoretiskt befogade rädsla för att väcka dessa krafter, först Ny Demokrati och sedan Sverigedemokraterna, i själva verket lade grunden för deras framgång. När inte minst SD växte lades locket på och många av de åtgärder som borde ha vidtagits förhalades. Det lade i sin tur grunden för ännu fler politiska tvärvändningar av det slag som vi även fortsättningsvis bevittnar.

Vad av detta utgör lärdomar för framtidens politiska beslutsfattande? Till att börja med måste det en gång för alla stå klart att det inte får anses farligt att människor har olika åsikter, att vi är oeniga. Det är själva essensen i en demokrati. Men oenigheten kommer med ett pris i ett samhällsklimat marinerat i konflikträdsla. Det grupptryck som får politiker att tysta och tystna är effektivt bara så länge det kan mätas i belöning eller bestraffning. I stället för att hysa rädsla för den fria tanken borde vi därför vara mer oroliga för vad som sker med människor som bär på tankar som de inte vågar yppa.

Länge påstods det att det inte fanns någon "åsiktskorridor" i migrationsfrågan. Att vi som ständigt upprepade vikten av att ta tag i den och dess konsekvenser drevs av alarmism och främlingsfientlighet. Är det något som SVT-dokumentären bekräftar så är det just hur denna åsiktskorridor, likt ett elstängsel, hållit det politiska samtalet inom en snäv hage. Att alla som medverkat i debatten har varit smärtsamt medvetna om vad som gått och inte gått att uttrycka, liksom att vi sällan ens reflekterat över vilka tankar vi inte ens tänkt.

ANNONS

Flockmentaliteten som Mattsson skildrar i sin dokumentär är värd att analysera ur ett större perspektiv: om man över en natt kan ändra uppfattning i en fråga som utmålats som moraliskt högstående, som fått definiera vem man är och vilket samhälle vi lever i, vilka ytterligare frågor och positioner ligger på lut om den så kallade verkligheten förändras tillräckligt mycket? Spelar det ens någon roll om verkligheten förändras, om de principer som vägleder en är av sådan dignitet att de bör anses som absoluta, så som principen om "alla människors lika värde" som kopplades till frågan om volymer var? En viktig princip är annars att principer är principer just för att de står sig oavsett var resten av flocken går.

ANNONS