Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Alice Teodorescu: Teodorescu: Vad kan vi vänta oss av årets Almedalen?

Sverige dras med en historiskt svag regering och en lika historiskt svag opposition. Det är skadligt för respektive part men allvarligast är det givetvis för vårt land.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur mycket hinner hända på ett år? Väldigt mycket och väldigt lite, faktiskt. För ett år sedan, också då på väg till politikerveckan i Visby, konstaterade jag i min lördagskrönika att den dominerande frågan i Almedalen skulle beröra utanförskapet, integrationen och hur samhället skulle få bukt med de parallella samhällen som vuxit fram (GP 2/7-2016). Jag är övertygad om att årets upplaga kommer att adressera exakt samma frågor och att svaren, dessvärre, kommer att vara lika diffusa nu som då. 

Med drygt ett år kvar till riksdagsvalet är väderprognosen för kommande vecka inget i jämförelse med den kalldusch som opinionsmätningarna gett merparten av partierna de senaste månaderna. Anlägger man ett halvårsperspektiv på opinionsläget utifrån Sifos siffror är det framför allt Moderaternas ras från 21,9 procent i januari till 15,9 procent i juni, visserligen en trend som pågått över längre tid, som väcker uppmärksamhet. Parallellt med detta har Centerpartiet lagt beslag på andraplatsen i Alliansen med sin uppgång från 9,3 procent i januari till 13,4 i juni. 

Den andra opinionssensationen är att Sverigedemokraterna gått om Moderaterna som Sveriges näst största parti. I Malmöområdet visar Sifo-siffrorna på en uppgång från 11,2 procent till 17,1 på bara ett halvår. Socialdemokraterna och SD får samma väljarstöd, 27,4 procent, i Sydsverige. Samtidigt ökar partiet kraftigt bland väljare med två utlandsfödda föräldrar, i maj år 2014 låg stödet kring två procent, tre år senare har det ökat till hela 12,6 procent. 

Miljöpartiet bjuder på en tredje iakttagelse i form av partiets ökenvandring, som visserligen också den har pågått under längre tid, som parkerat partiet på 4,0 procent i juni. Miljöpartiet har i norra Sverige halverats på ett halvår, från 6,7 procent i januari till 3,2 procent i juni. 

Vad beträffar resterande partier är det framför allt Kristdemokraternas statistiskt säkerställda placering under riksdagsspärren som fångar uppmärksamheten, liksom att Socialdemokraterna lagt sig stabilt kring 29 procent och inte varit särskilt framgångsrika i sina försök att kapitalisera på borgerlighetens splittring. Samtidigt är det ytterst ovanligt att oppositionen inte ligger bättre till i jämförelse med regeringen; vid den här tidpunkten i en mandatperiod brukar styrkeförhållandena tala till oppositionens fördel. 

Kontentan är att Sverige just nu dras med en historiskt svag regering och en lika historiskt svag opposition. Det är skadligt för respektive part men allvarligast är det givetvis för vårt land som är i skriande behov av handlingskraft, visioner och politiker som är beredda att prioritera och rikta insatserna mot de områden som dras med störst reformbehov. 

I Almedalen behöver partierna därför lämna de spelteoretiska resonemangen som dominerat det politiska samtalet under våren och fokusera på svaren på de sakfrågor som oroar och engagerar deras arbetsgivare - det vill säga väljarna. Den parlamentariska låsningen som uppstått av att det numera finns tre block i riksdagen är reell och behöver hanteras, men det får inte ske på bekostnad av idéutveckling och tydlighet gällande vilket slags Sverige man vill använda makten för att skapa. 

Partierna måste släppa de ideologiska skygglapparna och börja låta sig styras av verkligheten - sådan den är, inte sådan de önskade att den vore. I verkligheten, vilket bekräftades härom veckan av Polisens sammanställning över de svenska utanförskapsområdena, blir Sverige alltmer splittrat, den etnifierade underklassen växer och med den de parallella samhällena i samhället. 

Av SCB:s statistik framkommer att man får söka sig tillbaka till år 1861 för att hitta en folkökning som överstiger 2016 års relativa folkökning. Hur påverkas den svenska välfärden av detta? Partierna har en pedagogiskt mycket svår uppgift framför sig; från att ha argumenterat för att svensk välfärd av demografiska och lönsamhetsskäl behöver en stor invandring måste de nu förklara hur den svenska välfärden ska behållas och bekostas trots den stora invandringen. Denna fråga kommer bli allt större i takt med att kostnaderna för 2015 års stora migration övervältras på kommunerna och hålen i välfärden uppenbaras alltmer. 

DN:s politiske krönikör Viktor Barth-Kron formulerade saken väl i sociala medier nyligen: "Vad LO/S-linjen och den borgerliga förklaringsmodellen tillsammans indirekt säger till Väljare X är ju följande: 'På grund av "integrationen" borde du antingen betala betydligt mer i skatt, eller ha ett osäkrare och kanske också sämre betalt jobb. Varsågod att välja.' Om Väljare X i det läget är öppen för ytterligare alternativ är det kanske ingen knallchocksensation."

Dessvärre är risken stor att varken borgerligheten eller de rödgröna är särskilt intresserade av denna verklighetsbeskrivning. Därmed är sannolikheten stor att också årets upplaga av Almedalen kommer att handla om signalpolitik och meningslösa markeringar mot politiska meningsmotståndare. För att återigen citera Barth-Kron: "Att besvara varje ny fråga med en ursinnig ritt på gammal käpphäst är inte bara tjatigt, utan förmodligen också direkt kontraproduktivt."