I Sverige kan du bli världens skickligaste rånare - eller advokat. Valet är ditt. All utbildning, som är nyckeln till klassresan, är avgiftsfri och skattefinansierad. Det finns gott om bibliotek, och för den som studerar vid högskola eller universitet finns möjlighet till studiemedel. Ändå väljer en del ungdomar bort dessa möjligheter, som andra runt om i världen bara kan drömma om, till förmån för ett liv kantat av kriminalitet och utanförskap. Det är ett hån mot alla de som betalar skyhöga skatter i detta land, ett hån mot alla de fattiga i andra länder som vänder och vrider på varenda slant för att kunna sätta i vart fall ett av barnen i skolan.
Trots alla skattefinansierade möjligheter brinner det runtom i Sverige. Enligt polisen har över 70 bilbränder skett i Malmö sedan 1 juli. Också Västra Götaland har drabbats hårt, liksom Uppsala. I en intervju berättar Adam Yusuf, boende i Vingåker, om hur familjens nyinköpta bil nyligen sattes i brand: "Vi hade köpt den i går. Vi behöver vår bil och jag skulle börja övningsköra snart. Jag och mina syskon är så ledsna" (SVT 10/8).
Förklaringarna som ges till vandaliseringen, liksom till stenkastningen mot blåljuspersonal, är sensationellt kreativa. Alltifrån tristess och sysslolöshet till frustration och segregation lyfts fram. Det är en förolämpning mot ligisternas skötsamma grannar, liksom mot utsatta människor i Sverige och världen, som lever under svåra förhållanden. Individer som aldrig skulle drömma om att skada vare sig andra människor eller deras egendom. När hörde man senast tala om frustrerade fattigpensionärer som kastade sten på brandkåren?
Det har också blivit allt vanligare att påstå att incidenterna inte är något nytt fenomen, liksom att det är polisens "provokationer" som är roten till det onda. Det är nonsens. Problemet är snarare att polisen och rättsväsendet inte tar i tillräckligt, vilket leder till att den som börjar som småkriminell i unga år kan fortsätta på den inslagna banan. Det blir alltmer uppenbart att inte bara politikerna utan också polisen tappat kontrollen. En av statens viktigaste uppgifter är att garantera medborgarnas trygghet. Men hur trygg kan man egentligen känna sig i ett samhälle med parallella samhällen?
I min mailkorg vittnar poliser från hela landet om att det har blivit allt svårare att upprätthålla lag och ordning. Samtidigt fortsätter polisledningen att förorda en passiv strategi som går ut på dialog och att inte stöta sig med bråkstakarna. En strategi som den senaste tidens utveckling visat inte fungerar. Men om polisen inte kan trygga medborgarna, vem ska då göra det? Bli inte förvånad om "gated communities" börja växa fram, liksom ännu fler privata vaktbolag eller rentav medborgargarden.
När det brann i Paris förorter för snart tio år sedan lät den svenska debatten påskina att något liknande knappast skulle kunna inträffa här. I dag står Sverige lika oförberett inför det som nu sker som vi i höstas stod oförberedda inför migrationskrisen. Trots att det nu, liksom då, fanns gott om information för den som ville veta.
Oförmågan till proaktivt agerande ligger för övrigt i linje med hur politikerna hanterar snart sagt varenda kris, det spelar ingen roll om det handlar om klimatet, skolan eller terrorismen; blunda, blunda och hoppas att det går över av sig själv, blunda lite till, attackera de som påtalar problemen och beskyll dem för att överdriva och polarisera, blunda ännu mer, oj nu blev det akut, drabbas av panik, genomför drastisk åtgärd, låtsas att du alltid förespråkat den linje som du nu driver, skyll på dina politiska motståndare och hoppas att väljarna är glömska alternativt dumma i huvudet (helst både och).
Med två år kvar till nästa val vore det klädsamt om politikerna kunde enas om en tuffare linje mot de som vandaliserar och skapar otrygghet. Det vore en välkommen insats för såväl alla de skötsamma medborgare som bor i de drabbade områdena, som för de kriminella ungdomar som i dagsläget härjar fritt. "Tror du jag är rädd för dig? Fucking pajas. Kom utan bricka, jag ska visa dig. Fucking tönt", sedan knuffas polismannen (SVT Agenda 22/5). Som det är i dag framstår konsekvenserna, uppenbarligen, som alltför milda. Varför alls sluta med sitt kriminella leverne?
Samhället måste förutsättningslöst våga vända på varenda sten, innan ligisterna gör det. Konkret handlar det om att polisen ska fokusera på att beivra och utreda - dialog kan med fördel föras hos psykologen. Liksom att domstolarna utnyttjar hela straffskalan, inte bara den nedre som är brukligt i dag, och att politikerna skrotar möjligheten till villkorlig frigivning efter två tredjedelar av fängelsestraffet. Är man kapabel att som 15-åring sticka ner en medmänniska vid en tunnelbanestation så att offret får läggas in för intensivvård för allvarliga skador i buk och rygg - ja, då är man också gammal nog att häktas och ställas inför rätta. Se därför över åldersgränserna för att möta problemet med våldsbrott som kryper ner i åldrarna.
Men det handlar inte bara om politiska och rättsliga åtgärder. Ett värderingsskifte måste också komma till. Det är inte synd om ligisterna som väljer bort möjligheterna som samhället erbjuder dem, synd är det om deras grannar som tvingas anstränga sig dubbelt så mycket alltmedan det brinner utanför.
