I onsdags sände SVT den första delen i serien om Ingvar Carlsson - folkhemspojken som skulle komma att efterträda Olof Palme som socialdemokratisk statsminister. Det är en varm skildring av en politiker från en svunnen tid. En man som höll bildningsidealet högt och som än i dag kan minnas lyckan över att som 12-åring, med egenhändigt intjänade pengar, kunna köpa sig en ståplatsbiljett till ett evenemang.
Stoltheten över att kunna bidra till familjens försörjning, att ta ansvar, också när många av de bättre bemedlade klasskompisarna spenderade fritiden med att roa sig. Sådana erfarenheter gör något med en människa. Den som tar ansvar för sitt liv och för sina val faller inte lika enkelt offer för andra människors val. Carlsson lät sig inte hållas tillbaka av sin arbetarklassbakgrund utan tog vara på sin begåvning, studerade vidare och skrev sedan in sig i historieböckerna. Den svenska drömmen IRL.
Möjligheten till klassresor säger mycket om ett samhälle. I ett meritokratiskt sådant spelar det ingen roll varifrån du kommer - det centrala är vart du är på väg. Det betyder inte att det kommer vara lika enkelt, eller svårt, för alla. Den som kämpar underifrån kommer givetvis att få anstränga sig mer än den som fötts in i "rätt" sammanhang. Men det är inte fult att kämpa, tvärtom är det karaktärsdanande och en vaccination mot den privilegierades ovana att ta vad den fått för givet.
Men dagens Sverige skiljer sig på många punkter från det som fostrade Ingvar Carlsson - på gott och ont. Även om möjligheterna är fler tycks det inte vara lika självklart för alla att ta dem. Kanske beror det på tidsandan; det räcker inte att man fått sin tågbiljett gratis, man förväntar sig också att samhället (läs någon annan) ska skjutsa en till centralstationen, förse en med reselektyr och matsäck, och därefter ta en i handen och se till att man hamnar i rätt vagn och på rätt plats. När ingen kommer, utan man förväntas kliva på klassresetåget för egen maskin, ja då känner sig 2000-tals människan osynliggjord och orättvist behandlad.
Sverige är i dag ett splittrat land med en växande, etnifierad underklass. Det borde oroa alla, oavsett ideologisk hemvist. Arbetsmarknaden är "urstark" och samtidigt hårt uppdelad. Inom vissa branscher råder till och med brist på arbetskraft. För den som är född utanför Europa är arbetslösheten 21,2 procent. Det ska ställas mot Arbetsförmedlingens totala arbetslöshetssiffror för juli som visade att bara 7,3 procent står utan jobb.
Dessvärre fördjupas klyftan mellan inrikes- och utrikesfödda när antalet arbetslösa utrikesfödda ökar. Dels på grund av det stora antalet asylsökande, men framför allt eftersom det tar så lång tid för utrikesfödda att etablera sig på arbetsmarknaden. I gruppen utrikesfödda utan gymnasieutbildningen är arbetslösheten så hög som 43,5 procent, jämföras med motsvarande grupp inrikesfödda vars arbetslöshet uppgår till 9,6 procent.
Men ännu allvarligare är att bara 20 procent av de som invandrat till Sverige, av flyktingskäl, efter 12 års ålder klarar grundskolan med behörighet till gymnasiet (SCB). Jämfört med inrikesfödda klarar 90 procent grundskolan, liksom drygt 80 procent av de flyktingar som invandrat innan skolålder. Av de som invandrat i tonåren och som påbörjar gymnasiestudier i Sverige är det bara tre av tio som har en fullgjord gymnasieutbildning vid 24 års ålder.
Att det är svårare att klara grundskolan och gymnasiet ju senare man kommer är i sig inget konstigt, men givet att omkring 39 000 av de 70 000 barn som kom som asylsökande till Sverige i fjol var tonåringar står samhället inför ett reellt problem.
Sverige har i dag lägst andel enkla jobb i EU, låg lönespridning och höga ingångslöner. Men den kunskapsintensiva arbetsmarknadens utbildningskrav är höga. Lägg därtill att ungefär hälften av deltagarna i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag saknar gymnasiekompetens och att omkring 10 procent av de utrikesfödda i åldrarna 16-64 år saknar grundskolekompetens. Sett till de vanligaste födelseländerna för flyktinginvandrare är det genomsnittliga antalet skolår hos den vuxna befolkningen i exempelvis Syrien 6,6 år och i Afghanistan 3,2 år (UNDP).
Det är orealistiskt att tro att Sverige över en natt skulle omvandlas till ett låglöneland, upprätthållet av enkla tjänstejobb. Det är inte ens önskvärt. Oavsett hur man förhåller sig till vår förmåga att ta emot människor framgent, är det bråttom att hitta lösningar i dag. De som har kommit och som fått asyl måste skyndsamt bli en del av samhället. Den segregation som vi bevittnar, och som ofta används som förklaring till (vilket man kan ha synpunkter på) alltifrån bilbränder till IS-anslutning, riskerar att bli ännu större när den ständigt fylls på med nya människor i arbetslöshet.
Givet den befolkningssammansättning vi har, som skiljer sig markant från den som man på sina håll gett sken av att få, måste det till en massiv utbildningssatsning likt den som en gång i tiden gjordes för att lyfta fattig-Sverige. Det kommer självklart att ta tid och kosta multum, men alternativet riskerar att bli ännu dyrare. Därutöver behövs fler enkla jobb, sänkta skatter på de lägsta lönerna liksom ingångslönerna, och större lönespridning. Men det räcker knappast om inte fler, likt Ingvar Carlsson, börja lyfta några goda (svenska) värderingar också: att göra rätt för sig, vara strävsam och inte ligga samhället till last.
