Intentionen var säkert god - det brukar intentioner vara. Men resultatet har varit förödande. Av en ny undersökning, utförd av SOM-institutet för Institutet för Mediestudiers räkning, framgår att 54 procent av respondenterna anser att journalister inte håller sig till sanningen rörande samhällsproblem med koppling till invandringen. Det är, utan att överdriva, ett katastrofalt misslyckande för den etablerade journalistiken som också eldat på framväxten av alternativa nyhetssajter som sprider hat, förvränger fakta och som inte tar publicistiskt ansvar.
Jan Helin, tidigare ansvarig utgivare och chefredaktör på Aftonbladet och numera programdirektör på SVT, ställde sig nyligen frågande till påståendet om att något skulle ha förtigits ifråga om invandringen (DN Kultur 1/6). Anna Hedenmo, ordförande för Publicistklubben och mångårig journalist på SVT, skildrade i en replik hur Agendas partiledardebatt 2012, där hon var en av programledarna, buntades ihop med främlingsfientliga krafter, inte minst av Aftonbladets ledarskribenter och enskilda journalister på tidningen som Helin ytterst var chef för, på grund av frågeställningen "Hur mycket invandring tål Sverige?" (Expressen Kultur 7/6).
Enligt Hedenmo finns det inom journalistiken "ibland en tendens att tona ner opinionsyttringar som man inte tycker om. Ofta är syftet gott när journalister låter sina egna uppfattningar färga rapporteringen, man vill inte bidra till ett samhälle där grupper ställs mot grupper, och där hatet får fritt spelrum."
(Nyhets)journalister ska skildra verkligheten sådan den är, med alla sina positiva och negativa schatteringar. Det förutsätter förmåga att agera konsekvensneutralt, inte aktivistiskt, vilket i praktiken innebär att man inte tar ställning för eller emot, inte skildrar skeenden utifrån en agenda som förhåller sig till vem som kan komma att gynnas eller missgynnas av en särskild vinkel.
I sin artikel tog Helin bestämt avstånd från påståendet om att hans dåvarande ledarsida och andra journalisters agerande "skulle ha förlamat hela journalistkåren och piskat in dem i en åsiktskorridor" (DN 1/6). Det är kvalificerat struntprat, vilket Hedenmo så precist fångar: "När högt profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer klistrar främlingsfientliga etiketter på journalister som försöker lyfta även de svåra frågorna, riskerar en tystnad att breda ut sig. Alla orkar inte framhärda, priset blir för högt." (Expressen 6/7).
Låt mig ta ett färskt exempel. Den 27 maj skrev jag en lördagskrönika som handlade om vårt förhållningssätt till terrorattackerna i Europa. Under dagen twittrade Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima att jag, Johan Hakelius på Expressen och Ivar Arpi på SvD "uppmuntrar till hat och krig, och då givetvis inte bara mot terrorism utan mot islam". Jag tog mycket illa vid mig och bad om en källhänvisning då påståendet saknade grund. Två (!) veckor senare väntar jag fortfarande på svar och har i ärendet sökt skribenten ifråga, hennes chef Anders Lindberg och Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén. Ingen anger var jag har uppmuntrat till krig mot islam, tweeten ligger däremot kvar och blir en del av en "sanning" som har ett enda syfte: att genom smutskastning tysta meningsmotståndare, inte med fakta och argument, utan med lögner.
Att förtroendet för rapporteringen i en ödesfråga som den om invandringen är avsevärt lägre än för bevakningen av andra samhällsfrågor är talande och borde rendera självkritik, inte minst från Helin. Om medierna hade tagit sitt ansvar hade politikerna inte kunnat fly från sitt. Då hade exempelvis hedersförtrycket i svenska förorter granskats långt tidigare samtidigt som det knappast hade varit någon nyhet att många ensamkommande ljugit om sin ålder.
I dag kan uppåt en femtedel av väljarna tänka sig att rösta på SD. Av SCB:s nya partisympatiundersökning framgår dessutom att 12,6 procent av väljarna med två utlandsfödda föräldrar sympatiserar med partiet, bland manliga väljare i gruppen är stödet över 15 procent. I maj valåret 2014 låg stödet på omkring 2 procent i denna grupp.
En viktig förklaring till uppgången för SD är utan tvekan de etablerade partiernas och mediernas förhållningssätt till de frågor som SD adresserade. När inte minst S och M lämnade flankerna öppna och ignorerade det faktum att SOM-mätningarna visade att omkring 40 procent av befolkningen tyckte att det var en dålig idé att ta emot fler flyktingar fick SD sin chans. För detta betalar väljarna, partierna och medierna ett högt pris i dag och för lång tid framöver.
Det finns många lärdomar att dra av det inträffade. Den kanske främsta handlar om vikten av att inte tiga ihjäl samhällsproblem genom att smutskasta eller hota de som vågar lyfta dem. Problem ska åtgärdas så tidigt som möjligt, ju större de tillåts bli desto svårare blir de att lösa.
När Fredrik Reinfeldt i spetsen för Alliansen, likt Mp och S, talade om öppna hjärtan och gränslöshet borde journalisterna ha ställt de svåra följdfrågorna om målkonflikterna, om påverkan på statsfinanserna och om inverkan på välfärdssystemet; inte 2015 när situationen kollapsade, utan för 15-20 år sedan. Det var då som vi skulle vi ha fört ett proaktivt resonemang om vad som är möjligt och till vilket pris. Då hade vi sluppit 2015 års reaktiva panikåtgärder som gjorde att människor som sökt sig hit fick vända i dörren.
För oss som månar om att Sverige också i framtiden ska kunna vara ett land som tar emot människor på flykt har det varit mycket förolämpande att kallas för främlingsfientliga. Men för att Sverige ska kunna vara ett välkomnande landmåste alla konsekvenser kunna belysas och inga omständigheter tigas ihjäl. För om medierna lierar sig med makten, vem ska då kunna granska den?
