Den snart gångna mandatperioden har dominerats av diskussioner om migration och integration. Det har varit nödvändigt givet utvecklingen i omvärlden, inte minst i spåret av kriget i Syrien och den efterföljande flyktingströmmen som nådde sin kulmen i Europa år 2015.
Efter riksdagens åtstramningar av migrationspolitiken, som en följd av att den svenska kapaciteten att ta emot många människor på kort tid slutligen blev för ansträngd, har fokus alltmer flyttats till frågan om integration. Också det har varit en helt nödvändig utveckling givet de många problem som Sverige har att tampas med som härrör från vår oförmåga att skapa förutsättningar för människor att gå från att vara första generationens invandrare till att bli första generationens svenskar.
Sverige har länge varit ett land med två gränser; en yttre, geografisk gräns samt en inre, mer subtil gräns. Att passera den första har i decennier varit relativt enkelt, att passera den andra har alltid varit ytterst svårt. Det har resulterat i att många människor hamnat mellan dessa gränser, i ett mellanförskap, i ett gränsland där de aldrig riktigt slutat vara invandrare men inte heller riktigt blivit svenskar.
Sverige är världsbäst på integrationsåtgärder men resultaten av dessa insatser ligger långt ifrån världstoppen. Det är också slående hur få konkreta integrationsförslag som ligger på bordet i årets valrörelse. Ett ytterst konkret, och mycket bra, förslag presenterades emellertid av Moderaterna redan förra hösten. Det handlar om att skärpa kraven för den som önskar bli svensk medborgare och därigenom öka värdet av medborgarskapet. Konkret handlar det bland annat om att den som blir svensk medborgare också ska kunna uppvisa kunskaper i svenska språket, liksom grundläggande faktakunskaper om det svenska samhället.
En av arkitekterna bakom förslaget är Gunnar Strömmer, Moderaternas partisekreterare, tidigare advokat och särskild utredare i 2013 års medborgarskapsutredning. När jag nyligen träffade honom för att tala om saken framhöll Strömmer just vikten av att utforma reglerna för medborgarskap så att de främjar och underlättar integrationen. Medborgarskapet ska vara inkluderande, svenskheten ska inte enbart vara förunnad den som levt i landet sedan generationer.
”Utgångspunkten är att Sverige ska vara ett öppet land, ett land som alla oavsett bakgrund eller härkomst ska kunna göra till sitt. Samtidigt skiljer Sverige sig på flera viktiga punkter från många andra jämförbara länder: exempelvis har vi ett kortare krav på hemvist, liksom avsaknad av krav på språk- och/eller samhällskunskaper”, berättade Strömmer.
Just förslaget om språkkunskaper är särskilt viktigt. Vi som har upplevt det utanförskap som följer av att inte kunna göra oss förstådda eller att förstå vår omgivning, som verkligen har kämpat för att erövra språket, vet att det saknas genvägar. Språket är den främsta nyckeln till integration, som i sin tur är vägen till samhörighet och gemenskap. Värden som är av vikt för alla människor, oavsett tid och rum. Integration handlar nämligen inte enbart om att ha ett arbete och vara självförsörjande utan om något mycket mer abstrakt. Den som intalar den invandrade något annat gör honom eller henne en stor björntjänst, det kan generera besvikelse och ilska som följd. Känslor som inte sällan riktas tillbaka mot majoritetssamhället som upplevs som exkluderande.
Strömmer påpekar vidare att språkkunskaper, liksom kunskaper om det svenska samhället, är en förutsättning för att en ny medborgare ska kunna utöva de rättigheter som medborgarskapet erbjuder. Hur ska någon som inte förstår varken svenska språket eller det svenska samhället kunna nyttja sin demokratiska rösträtt? Eller söka sådana offentliga anställningar och uppdrag som exempelvis domare eller polis?
”Vi har tittat på krav på språk- och samhällskunskaper i våra nordiska grannländer och Tyskland, men även Kanada. En stor fördel med sådana objektiva krav är att de är tydliga för alla. Särskilt språket är öppet att erövra för var och en. Det är mycket vanskligare att försöka testa förståelsen av värderingar eller sociala koder. Sedan är förstås värderingar i praktiken viktiga för att komma in i samhället. Statsministern sade ganska trubbigt att ”i Sverige skakar vi hand”. En riktigare beskrivning är väl att i Sverige får man ha vilka värderingar man vill så länge man följer lagen. Men om man till exempel inte är beredd att ta i hand så kommer det att få negativa konsekvenser både socialt och i arbetslivet”, förklarade Gunnar Strömmer.
För att ytterligare öka incitamenten och påskynda integrationsprocessen föreslår Moderaterna att en integrationsbonus införs. Det är ett förslag som ligger i linje med 2013 års medborgarskapsutredning men som går längre. Moderaternas förslag innebär dels att hemvistkravet, det vill säga hur länge man bott i Sverige, förlängs med två år, från dagens fem år som huvudregel till sju år, dels att en möjlighet att förvärva medborgarskap tre år tidigare för den som arbetar och försörjer sig själv och besitter tillräckliga kunskaper i svenska och om det svenska samhället införs. Bägge dessa förslag skulle innebära att de svenska reglerna bättre harmonierar med andra jämförbara länders, samtidigt som människors drivkraft och ansträngning skulle premieras mer.
”Det är bra att även Socialdemokraterna nu vill att den som inte kan tillräckligt bra svenska måste delta i språkundervisning för att kunna få försörjningsstöd. Men det handlar bara om att delta, inte att man faktiskt lärt sig något. Dessutom begränsar sig S-kravet bara till försörjningsstöd. Moderaterna vill ha stigande krav på språkkunskaper för olika bidrag, via uppehållstillstånd och så småningom till medborgarskap. Det ställer samtidigt krav på politikerna att se till att SFI-undervisningen håller högsta tänkbara kvalitet”, poängterade Strömmer.
I valet år 2002 presenterade Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) ett förslag om språktest för medborgarskap. För det blev partiledaren, som då hette Lars Leijonborg, hårt ansatt och anklagad för rasism. Det lade, dessvärre, locket på en välbehövlig diskussion om behovet av att uppvärdera det svenska medborgarskapet. Men om Sverige inte ska bli ett land där man gör skillnad på människor baserat på blodsband och inte heller ett samhälle som fragmenteras på etnisk grund krävs, precis som i invandringslandet USA, en inkluderande, övergripande gemenskap där medborgarskapet utgör symbolen för svenskheten. Ju mer mångkultur desto större behov av något som förenar framför det som alienerar, med andra ord.
Valrörelsen är i full gång och integrationsfrågan dominerar den politiska agendan, precis som sig bör givet problembilden. Därför borde fler partier konkretisera politiken på det sätt Moderaterna gjort gällande medborgarskapet. Det skulle gagna oss alla, gamla som nya svenskar.
