Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: Tur för Moderaterna att de har Löfven

För hederlighetens skull bör det tilläggas att de problem som alliansföreträdarna återkommande beskyller regeringen för knappast uppstod i går.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Om två år är det riksdagsval igen. Men den som lyssnade till finansminister Magdalena Andersson (S) i veckan när hon presenterade regeringens inriktning för höstbudgeten kunde få känslan av att valåret redan är här. Sällan är förutsättningarna så gynnsamma och optimismen så hänförande som under ett valår. Kanske förklarar det varför de lador som Andersson ansåg vara tomma för två år sedan nu dignar av resurser. Undrens tid är inte förbi, trots att utgifterna och underskottet ökar! 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och givet att det bara återstår två år till vad som kan bli ett vägval är regeringens nyfunna tillförsikt viktig, av rent psykologiska skäl. Men risken finns att effekten blir den motsatta, att väljarna tappar förtroendet för politikerna när de upplever att deras bild av verkligheten inte överensstämmer med makthavarnas.

För även om Sverige befinner sig i en högkonjunktur och kostnaderna för migrationen, liksom för sjuktalen, inte längre eskalerar i oöverblickbar takt, kvarstår många orosmoln. Inte minst frågan om integrationen - ur ett såväl ekonomiskt som kulturellt och mellanmänskligt perspektiv - ligger högt på väljarnas dagordning. 

Valet år 2018 kommer att handla om invandringen, välfärden och om invandringens påverkan på välfärden. Men inte nödvändigtvis utifrån det höger- och vänsterperspektiv som vi är vana vid. Den splittring vi ser inom såväl Moderaterna som Socialdemokraterna, inom borgerligheten och inom vänstern, och därmed bland väljarna i gemen, låter sig inte inordnas lika enkelt som förut.

När regeringen inom kort lägger fram sin höstbudget, och oppositionen kritiserar den, behöver de förhålla sig mer till den så kallade GAL/TAN-skalan än till vedertagna konfliktlinjer. Skalan innehåller ändpunkterna Grön, Alternativ, Libertarian och Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk och förklarar den polarisering som uppstått ifråga om exempelvis flyktingpolitiken och tiggeriet. Konflikter som skär genom partier och skapar de mest oanade allianser. Inte konstigt att såväl Socialdemokraterna som Moderaterna längtar tillbaka till politiska debatter om skatter och välfärd där respektive position på förhand var given. 

Oppositionens kritik av Anderssons ekonomiska prognoser i veckan var väl inövade. I sak har de rätt, regeringen gör för lite, för sent och anlägger dessutom orealistiska förväntningar på reformutrymmet. Trots högkonjunktur och en osäker framtid lägger inte regeringen krutet på att lagra i ladorna utan lever på lånade pengar. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur Sverige hade sett ut i dag om Alliansen inte hade förlorat valet år 2014? Om statsministern hade hetat Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren hade varit Stefan Löfven? Det är lätt att få intrycket av att de problem som Sverige står inför, i vart fall på det nationella planet, beror på sittande regerings inkompetens.

Visserligen styrs Sverige av en historiskt svag regering som inte alltid gjort sitt bästa för att kamouflera det som skulle kunna betecknas som just oduglighet. En regering som förutom det parlamentariska läget har att brottas med stora slitningar mellan de bägge regeringspartierna. Men för hederlighetens skull bör det tilläggas att de problem som alliansföreträdarna återkommande beskyller regeringen för knappast uppstod i går. 

Förfallet inom skolan, polisen och vården liksom tiggeriet, den eskalerande segregationen och tudelningen på arbetsmarknaden har pågått under lång tid. Några av de främsta problemen som sittande regering nu har att hantera beror dessutom, direkt eller indirekt, på den dåvarande borgerliga regeringen - i bästa fall på dess oförmåga, i värsta fall på feghet och arrogans.

Givet de reflektioner som före detta statsminister Fredrik Reinfeldt delade med sig av i valrörelsen, liksom under de två år som förflutit sedan dess, ifråga om de stora vidderna i Norrland (där det finns gott om plats för folk att bo på, vadå bostadsbrist?) men också rörande julgranen som inte brunnit ner (vilket ska ses som att det råder obefogad masshysteri inför en systemkollaps som bara är hittepå), kan man med rätta undra vilken slags politik han hade drivit i dag. Liksom vilka som öppet hade vågat kritisera honom.

Det finns nämligen skäl att anta att Reinfeldt, om han hade fått möjlighet, hade fortsatt på den inslagna vägen. Den bästa prediktorn för framtiden är som bekant dåtiden. Under främst Alliansens andra mandatperiod valde Reinfeldt konsekvent, trots all nödvändig kunskap om situationens allvar och de nödrop som gjordes internt, att föra en politik som fokuserade mer på att kortsiktigt opponera mot SD - än på vad som långsiktigt var bäst för landet. Det finns också skäl att anta att de som ivrigt kritiserar Löfven och regeringen i dag för att inte göra tillräckligt och ta i ordentligt hade låtit annorlunda om statsministern hetat Reinfeldt. Empirin talar sitt tydliga språk också i denna del. 

För detta betalar många vanliga människor ett högt pris. Ur det perspektivet var det nog tur att S vann valet för två år sedan. M hade sannolikt aldrig vågat genomföra de kontroversiella, men nödvändiga, reformer som Löfven gjort, trots att mycket i den nuvarande rödgröna regeringspolitiken varit väl förankrad inom Moderaterna pre-Reinfeldt. Tur i oturen att det där med ideologiska värderingar och principer inte har så hög kurs bland våra folkvalda; det senaste året visar med skrämmande precision hur snabbt åsikter kan omstöpas i världens mest konsensuskramande land. Det lär blir en lång valrörelse.