Aporofobi, fattigdomsavsky, kan vid sidan av rasism förklara invandringsfientlighet. Det hävdar den spanska etikprofessorn Adela Cortina i en ny bok. När många människor kommer samtidigt kan det väcka motvilja hos majoritetsbefolkningen; inte för att nykomlingarna har en annan hudfärg, andra seder eller för att de talar ett annat språk, utan för att de saknar resurser vilket kan skapa problem i ett samhälle med ändliga tillgångar.
I den offentliga debatten påtalas ofta att man inte ska ställa svaga grupper mot varandra. Men politikens främsta uppgift är att fördela och prioritera så länge resurserna är begränsade - vilket de ju allt som oftast är.
I Sverige är i princip alla kommuner numera ålagda att ta emot ett visst antal nyanlända, oavsett den aktuella kommunens bostadsmarknad. Nacka kommun som utgör en attraktiv del av Stockholms uppskruvade bostadsmarknad har tilldelats 370 personer. Inte så många kan tyckas men för en kommun utan tomma lägenheter, kommunalt bostadsbolag eller offentlig bostadskö har situationen blivit kännbar. Därför har kommunen, i likhet med många andra kommuner i motsvarande situation, valt att bland annat bygga tillfälliga modulhus och köpa bostadsrätter som hyrs ut på tidsbegränsade kontrakt till nyanlända. I Nacka har man sedan januari i fjol köpt bostadsrätter för 350 miljoner kronor enligt denna modell (Di 18/9).
I helgen framkom det att en kommunplacerad 57-årig man med tre fruar och 16 barn erbjudits tre lägenheter i Saltsjöbaden som kostat kommunen nästan 14 miljoner av skattebetalarnas pengar. Givetvis sticker det i ögonen, inte minst eftersom enskilda riskerar att bli överbudade med sina egna skattepengar på den redan överhettade bostadsmarknaden. Nog kan man undra om våra gemensamma skattemedel verkligen ska användas såhär?
Kritiken ska emellertid inte riktas mot vare sig kommunerna eller de familjer som givits tak över huvudet. I stället ska den riktas mot staten som är ansvarig för den massiva övervältringen av kostnaderna för det rekordstora flyktingmottagandet på kommunerna. Då migrationspolitiken är statlig borde staten också gå in och betala kommunerna för vad det faktiskt kostar.
I kommande valrörelse kommer, som alltid, grupper att ställas mot varandra. Den resurssvaga gruppen nyanlända kommer att ställas mot andra utsatta grupper, däribland pensionärer. Vad som är rättvisa prioriteringar i de målkonflikter som uppstår är inte nödvändigtvis självklart. Men i valet mellan flera dåliga alternativ är kommunala köp av mångmiljonlägenheter på attraktiva adresser inte att föredra om man inte vill spä på kritiken mot den svenska migrationspolitiken.
