Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: Sluta förstöra mitt Sverige

Någon har sagt att svenskarna är ”fredsskadade”. Kanske är det därför som så mycket tas för givet i det här landet?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På Stasimuseet i Berlin har jag svårt att stå upprätt. Jag kämpar med tårarna när vi passerar genom rummen. Överallt resterna av det som en gång var. Vanliga människors ovanliga vardag. Varje dag. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När min familj anlände till Sverige i slutet av oktober år 1989, efter en lång resa med tåg genom ett delat Europa, var muren på väg att falla. Men det visste vi inte då. I dag är det 27 år sedan miljontals människors liv, inklusive mitt, för alltid skulle förändras. Jag tänker ofta på det. På vad erfarenheten av nöd, rädsla och ofrihet gör med en människa. Vad den har gjort med mig. 

Någon har sagt att svenskarna är ”fredsskadade”. Kanske är det därför som så mycket tas för givet i det här landet? Som man tror att staten per automatik alltid vill medborgarna väl? Som man lättvindigt slänger sig med pompösa begrepp som ”demokrati” och ”yttrandefrihet” utan att förstå vad sådant förutsätter i praktiken? Som man ägnar sig åt agera humanitär superdupermakt när man istället borde lägga sig på terapisoffan och gå till botten med sitt självskadebeteende?

I Berlin är det på riktigt. Precis som det är på de flesta andra håll i Europa. På vår kontinent lever människor för vilka historien är mer än händelser som kan googlas fram. För dessa människor är det en skymf att dra historiska paralleller mellan Sverige år 2016 och Tyskland år 1930. För dessa människor är inte kommunismen en god ideologi som misslyckats i praktiken. För oss, för vi är många också i Sverige, är det på riktigt. 

I Östberlin kallades muren som förvrängde livet till oigenkännlighet för den ”antifascistiska skyddsvallen”. Den skulle skydda östberlinarna från västvärldens ”fascism”. I den kampen skydde man inga medel; inget är nämligen så farligt som intoleranta människor som påstår sig agera i toleransens namn. Det spelar ingen roll om de är kommunister eller nazister, det som förenar dem är hatet, hoten, våldet mot och mördandet av oliktänkande.

På Stasimuseet fastnar jag vid ett citat av Walter Ulbricht, DDR:s statschef fram till 1973. ”Byggandet av socialism handlar först och främst om att utbilda folket". När vi kom hit från kommunismens inferno konstaterade min mamma att Sverige på många vis var mer socialistiskt än Rumänien. I det gamla hemlandet visste människor vad de inte fick yppa, censuren kom utifrån. I det nya upptäckte vi snart att människor fick tycka och tänka fritt, men att de av rädsla avstod, censuren kom således inifrån. Denna rädsla för att avvika, att tänka och därmed vara fel, är förlamande och farlig. Ta bara turerna kring Bokmässan, Grand Hotel liksom ideologiseringen av museerna och nu senast medieutredningen (som Mathias skriver om i dag). 

Kära Sverige, vart är vi på väg?