Alliansen bildades för att bryta den socialdemokratiska makthegemonin. När borgerligheten vann sin historiska seger år 2010, och inledde det andra mandatkapitlet i framgångssagan, förlorade S ett av sina tyngsta skrämselargument - nämligen att borgerligheten inte kunde samarbeta och regera landet.
Sedan dess har partiet, inte minst under Stefan Löfvens ledning, gjort vad det kunnat för att söndra och härska. Löfven, skicklig facklig förhandlare, är smart nog att inse att cementeringen av blockpolitiken är till hans nackdel. En samlad borgerlighet är en farlig borgerlighet för ett maktparti som ser alla andra maktkonstellationer som undantag till huvudregeln.
Sedan SD kom in i riksdagen har S fått ytterligare huvudbry. I takt med att SD växer, inte minst som en följd av att partiet lyckats attrahera besvikna borgerliga väljare, har en ny komponent tillkommit. Om borgerligheten får stöd av SD, aktivt eller passivt, kommer normen om det socialdemokratiska maktinnehavet att bli ett minne blott. Detta, snarare än frågan om SD:s avskyvärda rötter, är skälet till det uppskruvade tonläget. Minnet må vara kort och selektivt, men den som kan sin politiska historia vet att makten alltid varit överordnad för S - även om de fjärmade sig från Vpk:s kommunistvurm gjorde de gemensam sak med dem när det gynnade de egna intressena.
Det är lätt att förstå vänsterns oro. Under Alliansregeringen påbörjades ett värderingsskifte i Sverige; valfrihet, skattesänkningar, liksom synen på arbete och vikten av att göra rätt för sig har sakteliga slagit rot. Människor har börjat tänka själva, och självständigt tänkande människor är farliga - det har vänstern lärt sig av kommunisterna i forna Östeuropa.
Det som i dag sker i den politiska kapplöpningen kommer ur desperation. Då skyr man inga medel, inte ens när det tangerar anständighetens yttermarker. Makten, problemformuleringen och hela härligheten håller på att rinna vänstern ur händerna. Det vi beskådar är förlorarens sista strid.
Det är i ljuset av detta som Stefan Löfvens besked om att han inte kommer att avgå om Alliansen blir större än de rödgröna 2018 ska ses. Löfven är slug, med sitt uttalande vill han tvinga Alliansen att avslöja om de kan tänka sig att tillsammans med SD rösta emot honom vid den obligatoriska statsministeromröstningen. Vi befinner oss därmed i ett läge där Löfven tycker sig ha rätt att behålla makten till varje pris. Alliansen, som gått Löfven till mötes väl ofta de senaste två åren, bör omgående ta tillfället i akt och meddela att de (givetvis) kommer att rösta emot en socialistisk regering. Allt annat vore tjänstefel.
