Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry photography

Teodorescu: Släpp inte fram Stefan Löfven

En Alliansregering, hel eller halv, är den främsta garanten för liberal politik i praktiken.  Ulf Kristersson (M) har lovat att föra just allianspolitik oavsett vilka som ingår i hans regering.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Man kan sammanfatta Annie Lööfs (C) uttalanden vid den försenade pressträffen i torsdags ungefär såhär: Socialdemokraterna och Moderaterna blockerar alla de lösningar som Lööf förespråkar. Detta eftersom de inte kan tänka sig att släppa statsministerposten till motståndaren. 

Om någon av dem kunde lägga egot och prestigen åt sidan, bryta några vallöften och därefter trycka på den gula knappen i statsministervoteringen skulle saken vara löst. Det Lööf glömmer att nämna är att just hon avsatt Stefan Löfven (S) och därefter även stoppat Ulf Kristersson (M). På den konkreta frågan om hon skulle kunna tänka sig att göra det hon begär av de andra, alltså att rösta gult, svarar hon nej. 

Lööf har rätt i att ingenting kommer att förändras om ingen tänker om. Frågan är bara varför Lööf kräver att de andra ska tänka om, och i förlängningen svika sina respektive väljare, medan hon själv ska slippa? Hade centerpartisterna hittat till den gula knappen häromveckan, alltså just det som Lööf förväntar sig av alla andra, hade Sverige nu haft den statsminister som Annie Lööf gick till val på att stödja - Ulf Kristersson (M).

I och med Lööfs besked kan ytterligare en förlorad vecka läggas till handlingarna; att hon skulle misslyckas med sin sondering har varit uppenbart från start. Det var också anledningen till varför M och KD initialt motsatte sig att hon alls skulle tilldelas uppdraget, förutsättningarna fanns helt enkelt inte. Samtidigt är det psykologiskt viktigt att Lööf har fått försöka och att det nu står klart att de alternativ som hon kontinuerligt talat om saknat substans.

Under fredagen meddelade talmannen Andreas Norlén att han avser att nominera Stefan Löfven (S) till statsministerposten. Nomineringen ska formellt ske den 3 december och därefter ska riksdagen rösta inom fyra dagar. Under de kommande dagarna kan vad som helst hända. 

Antingen kommer Centerpartiet och/eller Liberalerna besluta sig för att släppa fram Stefan Löfven/ingå i hans regering/samverka med hans regering och därigenom svika ett löfte till några av sina väljare, eller så kommer de att avstå från ovanstående och i nästa skede återigen tvingas ta ställning till samma alternativ fast ifråga om Ulf Kristersson (M). Oavsett hur de agerar kommer de ofrånkomligen att svika löften.

Det finns inga genvägar: Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) måste göra en del av sina väljare besvikna. Genom att positionera sig på det sätt de gjort, att utfärda oförenliga löften, att bara vilja rösta ja till det omöjliga och nej till det möjliga, att i praktiken säga nej till såväl Löfven som Kristersson som statsminister och, har det visat sig, egentligen föredra Annie Lööf, kan de nu bara förlora. 

Valet de står inför har varit detsamma hela tiden, faktiskt sedan väljarna sade sitt redan för fyra år sedan. Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M), vänster eller höger. Politik handlar om det, till syvende och sist, även om det görs tappra försök att framställa det som att allt handlar om Sverigedemokraterna. Detta val borde för partier som C och L, som i en del frågor står längre till höger än M och KD, vara enkelt.

Men lyssnar man på Björklund och Lööf talar mycket för att de kommer att släppa fram Löfven ändå. Det vore mycket olyckligt för Sverige som, precis som Lööf konstaterade under torsdagens presskonferens, är i stort behov av grundläggande reformer inom en rad betydelsefulla områden. Även borgerligheten skulle skadas rejält om de liberala partierna valde att gå åt vänster. Skadorna för de egna partierna av att regera med S ska vi inte ens tala om, fråga Miljöpartiet bara!

Därför, i den bästa av världar tänker C och L ett varv till, röstar nej till Löfven och därefter ja till Kristerssons sedan tidigare, men fortfarande aktuella, 3-2-1 modell. En Alliansregering, hel eller halv, är den främsta garanten för liberal politik i praktiken. Kristersson har lovat att föra just allianspolitik, inte M/KD-politik, oavsett vilka som ingår i regeringen. Att stoppa en sådan regering, som alltså ska driva den politik som C och L gått till val på, framstår som ytterst märkligt. Särskilt som det står C och L fritt att lämna en sådan alliansregering eller, om de väljer att stå utanför, fälla den om den inte skulle hålla sitt löfte.

Det värsta som kan hända är att en sådan regering eller denna regerings budget förlorar genom att SD i stället röstar med Socialdemokraterna/den rödgröna oppositionen. Men detta kommer att kunna hända oavsett minoritetsregering, SD kan alltid rösta med oppositionen. Det är inget skäl till att inte försöka få igenom liberal politik.