Att Sverige är på väg in i ett valår märktes tydligt; Löfven tog varje tillfälle i akt att stoltsera med de framsteg som gjorts (utan att tacka högkonjunkturen för grovarbetet, såklart), samtidigt som han i sann socialdemokratisk anda ändå inte var helt nöjd.
Regeringsförklaringens överraskning var budgetnyheten om 750 miljoner som ska gå till rättssamhället och kampen mot brottsligheten. Givetvis en välkommen satsning som det knappast råder någon oenighet om behovet av.
När den rödgröna mandatperioden nu går in i sitt sista skede kan tre tendenser, som kommer att bli centrala i valrörelsen, skönjas. För det första: regeringen söker med ljus och lykta efter traditionella höger/vänster-konflikter att samlas kring, därför är frågan om vinster i välfärden av central betydelse.
För det andra: för några år sedan var invandringen lösningen på välfärdens dilemma med en åldrande befolkning och arbetskraftsbrist, nu är frågan snarare hur välfärden ska ha råd med alla nyanlända människor som inte kommer inte på arbetsmarknaden och som därför snarare belastar välfärden.
För det tredje: Socialdemokraterna har börjat se - och framför allt erkänna - den växande otryggheten som oroar många svenskar, därav det återkommande talet om ordning och reda och satsningarna på rättssamhället. Trots att frågor kring lag och ordning traditionellt förknippas med Moderaterna tycks oppositionen inte kunna dra fördel av den nya problembeskrivningen. Löfven lyckas med andra ord regera och vara i opposition samtidigt. Att det fungerar beror inte på hans extraordinära skicklighet utan på oppositionens oförmåga att blottlägga hans svaga parlamentariska underlag.
Nu väntar en intensiv höst med många frågetecken. Att detta var Löfvens sista regeringsförklaring i nuvarande regeringskonstellation råder det däremot mindre tvivel om.
