Teodorescu: Satans mördare!

En terrorbekämpning värd namnet är inte det fria samhällets fiende utan dess garant. Men frågan är vad mer som kan göras vid sidan av de genomförda insatserna?

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Den här texten hoppades jag aldrig mer behöva skriva. Men så har ytterligare en terrorattack drabbat Europa och människor har återigen påmints om att vad som helst kan ske, var som helst, när som helst.

Denna gång var det den populära turistgatan La Rambla i Barcelona som utgjorde brottsplatsen. Enligt lokala myndigheter har, i skrivande stund, minst 14 människor kallsinnigt mördats och omkring 130 personer skadats av den vita skåpbilen. Offren är hemmahörande i 34 olika länder.

Attacken i Barcelona kopplas samman med en explosion i staden Alcanar tidigare i veckan då boende i ett hus i staden ska ha tillverkat sprängämnen som detonerade. Under natten till fredagen, alltså bara timmar efter attacken i Barcelona, lyckades den spanska polisen avvärja en ny attack i staden Cambrils, söder om Barcelona där gärningsmän ska ha försökt köra in en bil i en folkmassa. IS har i sina egna kanaler tagit på sig skulden för attacken och ett antal män som man tror kan ha kopplingar till bägge dåden har gripits, dock ännu inte gärningsmannen.

ANNONS

I sedvanlig ordning har världens ledare fördömt det fruktansvärda. På sociala medier uttrycker människor sin sorg och vrede, lägger upp symboler med spanska flaggan, påminner om att vi ska stå upp för våra värderingar och inte låta oss skrämmas av terrorn. Ändå kan man ana något som närmast kan liknas vid en avtrubbning.

Terrorn har blivit vardag och vi lever våra liv med den. Bara i år har åtta islamistiska attacker inträffat. Men, och kanske är det denna insikt som göder normaliseringsprocessen, faktum är att det trots polisiära satsningar, gränsöverskridande samarbete, strängare lagar inte har varit möjligt att avvärja alla dåd. Samtidigt ska man ha i åtanke att just dessa åtgärder varit centrala i den övergripande kampen, utan dem hade många av de attacker som ändå har förhindrats inträffat.

En terrorbekämpning värd namnet är inte det fria samhällets fiende utan dess garant. Men frågan är vad mer som kan göras vid sidan av de nämnda insatserna. Sannolikt måste den ideologiska dimensionen bakom de senaste årens illdåd beaktas i högre utsträckning. De bestialiska angrepp som de islamistiska terroristerna utför, liksom Hitlers massmord, Breiviks terrorism, nazistattacken i amerikanska Charlottesville förra veckan, ligger i linje med de ideologier som dessa individer eller grupper omfamnar. Det är idéerna som är roten, de som måste desarmeras om man vill undvika att de fortplantas.

ANNONS

Inför dessa ideologier, från höger till vänster, med eller utan religiös koppling, måste vi våga vara kompromisslösa. Vårt gensvar när våra medmänniskor mördas på öppen gata måste vara i paritet med de vedervärdiga dådens. Den maktkamp som utspelar sig mellan den fria västvärlden och de islamistiska terroristerna är reell och dess konsekvenser för enskilda människor lika omtumlande som om ett reglerätt krig pågick.

Förutom den ideologiska aspekten måste frågan om varför så många samtida terrordåd begås i en och samma religions namn diskuteras utan att det per se betraktas som ett uttryck för rasism. Religionstillhörigheten, särskilt när det kommer till islam, har i alltför stor utsträckning gjorts synonym med en människas hela identitet. Därmed har religionskritik uppfattats som kritik mot den enskilde vilket helt kortslutit diskussionen.

I skrivande stund jagar den spanska polisen den 17-åring som misstänks ha kört skåpbilen och som är en del av den terrorcell på 12 personer som misstänks ligga bakom dåden i Spanien. Nu återstår bara väntan. Igen.

ANNONS