Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Alice Teodorescu: Teodorescu: Ropen skalla - BB för alla!

Krisen inom förlossningsvården är inte unik eller övergående, målsättningen kan inte vara att den ska fungera först på sikt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

"Kommer det att finnas en plats för mig när det när tid att föda?". "Kommer personalen att ha tid för mig och mitt nyförlösta barn?". "Kommer jag att liksom alltför många andra drabbas av förlossningsskador och kommer någon att upptäcka dem och ha tid att åtgärda dem i sådant fall?".

Den som går i väntans tider i högskattelandet Sverige får vid sidan av den för alla graviditeter sedvanliga oron numera också oroa sig för det som utvecklats till en fullfjädrad BB-kris. Denna kris som inte längre tar uppehåll när sommarledigheterna är över och som blir alltmer kännbar för kvinnor över hela landet. 

Under söndagen deltog närmare 2000 personer på 15 orter i en nationell marsch mot krisen inom förlossningsvården. På plakaten kunde man läsa budskap som: "Värna om mitt underliv, låt mig slippa föda i bil" eller "Min kropp. Mitt barn. Mitt val". Självklarheter kan tyckas och därmed en påminnelse om den ohållbara situation som blivit vardag i välfärdsstaten. 

Situationen är allvarligare än någonsin. I juli har var tionde födande kvinna i Stockholm och Skånes landsting hänvisats till ett annat sjukhus än det förvalda, en ökning med 16 procent i Stockholm och med 25 procent i Skåne i jämförelse med samma period i fjol. Situationen är som värst i Stockholm där tio kvinnor tvingats föda på andra ställen än i förlossningsrum, till exempel i mottagningsrummet. I Västra Götaland blev endast 1,9 procent hänvisade till ett annat sjukhus. Men det är svårt att dra några egentliga slutsatser av detta då kvinnorna i regionen inte har samma möjligheter att lista sig som i Stockholm och Skåne. 

Barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlgren kommenterar sommarsiffrorna med att: "bakom varje hänvisning så ligger det enormt mycket arbete. Inte förrän det är proppfullt och man har jättemycket att göra så hänvisar man. Så de här siffrorna talar för att det har varit en mycket ansträngd sommar" (SVT 20/8). 

Krisen inom förlossningsvården är inte unik eller övergående, den går igen på flera för välfärden centrala områden. Det andra återkommande exemplet är polisen. Det handlar inte alltid om att personalen efterfrågar högre löner. Allt oftare lyfts arbetsmiljön upp som en anledning till varför man inte längre orkar arbeta kvar. Och det kan knappast förvåna någon att en barnmorska som har att hantera flera födande samtidigt, som knappt hinner gå på toaletten eller ta en rast, kommer att ha svårt att utföra ett bra jobb. Priset för detta betalas av födande kvinnor som känner sig rädda och pressade att snabbt föda och lämna plats åt nästa kvinna. 

Situationen är med andra ord inte enbart ohållbar, den är direkt ovärdig för såväl de födande kvinnorna som för personalen som går på knäna för att få ihop verksamheten trots personalbrist. Det tar tid att utbilda ny personal men målsättningen kan inte vara att förlossningsvården ska fungera först om några år. Den måste fungera nu vilket förutsätter att åtgärder vidtas för att behålla utbildad personal. Politik handlar om prioriteringar, om att använda de ändliga resurserna på effektivaste vis, om att ställa grupper mot varandra. Födande kvinnor som måste få gå före i prioriteringskön.