Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Bild: Ernst Henry photography

Alice Teodorescu: Teodorescu: Rent samvete är bästa huvudkudden

Priset för den som vågar höja sig över det sociala trycket att stoppa huvudet i sanden kan bli mycket högt, både professionellt och privat. Många kriser hade kunnat undvikas om fler hade vågat ta en konfrontation, om fler hade vågat agera också när det kostar på, skriver Alice Teodorescu.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Moderaterna. Transportstyrelsen. Svenska Akademien. Ett parti, en myndighet och en kunglig akademi med anor från 1700-talet. Tre sinsemellan mycket olika institutioner som drabbats av djupa förtroendekriser. Orsaken är att man, på olika vis och av olika anledningar men i samtliga fall mot bättre vetande, ignorerat varningar om att man befunnit sig på skör is. 

I Moderaternas fall, ifråga om migrationspolitiken, fanns det röster såväl internt som externt som tidigt påtalade att den inslagna vägen skulle bli ohållbar. Dåvarande migrationsminister Tobias Billström var en av de som försökte lyfta frågan om volymer i förhållande till förmågan att integrera men som offentligt avfärdades av sin chef, tillika Sveriges dåvarande statsminister, Fredrik Reinfeldt. 

Det fanns också politiskt tillsatta tjänstemän på regeringskansliet som försökte driva politiken åt ett annat håll - också de tystades. Detta trots att den politik som fördes stred mot den hållning som Moderaterna, liksom Socialdemokraterna, av tradition fört på området. En ny politik som dessutom aldrig låg i linje med den moderata opinionen i allmänhet eller den generella opinionen.Att återvinna förtroendet, liksom de väljare som i protest lämnade Moderaterna till förmån för Sverigedemokraterna, har visat sig bli en komplex process.

I Transportstyrelsens fall rör frågan den så kallade IT-skandalen som rullades upp förra sommaren. Då gällde saken den dåvarande generaldirektören Maria Ågrens beslut att göra avsteg från svensk lag ifråga om säkerhetskontroller av personer som skulle hantera känsliga uppgifter. Vidden av skadan som uppkom när hemlig information läckte är ännu okänd. 

Nyligen mottog två visselblåsare på myndigheten, internrevisorn Annette Olofsson och säkerhets- och skyddschefen Jens Johanson, priset ”Årets Visselpipa 2018” som delas ut av den oberoende ideella organisationen Transparency Internationals svenska lokalavdelning. Olofsson och Johanson förtjänar alla priser i världen för sitt mod och civilkurage; utan deras larm om vad som ägde rum på Transportstyrelsen hade det kanske dröjt ännu längre innan de remarkabla avstegen offentliggjorts. 

Det har i efterhand framkommit att de båda visselblåsarna möttes av motstånd eller passivitet internt när de larmade om det inträffade (oklart vad som är allvarligast!). Det hindrade dem inte från att agera - tack och lov. Men frågan är varför visselblåsarna på myndigheten var så ensamma? Att det sedan knappt hände någonting alls på det politiska planet innan medierna började avslöja det hela - det vill säga hos ansvariga statsråd och statsministern - illustrerar problematikens kärna mer än väl. 

Det sista exemplet är högst aktuellt och kan när denna text publiceras ha rönt ytterligare uppmärksamhet i medierna. Svenska Akademiens ledamöter varnades redan för 21 år sedan (!) om den till akademien nära stående så kallade Kulturprofilens härjningar. Expressens reporter Niklas Svensson skrev flera reportage om saken år 1997. Att Kulturprofilens kulturscen, som mottagit pengar från Akademien vid upprepade tillfällen samägdes med hustrun, tillika en akademieledamot, är vida känt. Det framstår därmed som högst osannolikt, för att inte säga omöjligt, att övriga ledamöter inte känt till vem de hade att göra med. Ändå lades locket på och de inblandade valde att titta åt ett annat håll. 

Dessa tre exempel illustrerar något mycket sorgligt; dels att människor och organisationer har en tendens att reagera först när problemen exploderar i ansiktet på dem, dels vad avsaknad av civilkurage kan leda till när ”alla” vet men få vågar agera. I Sverige inte minst, där det tycks vara kutym att knyta näven i fickan oavsett vilken uppfattning man har, ser vi konsekvenserna av flockbeteendet i sitt minst smickrande ljus. Tydligt är också att priset för den som vågar höja sig över det sociala trycket att stoppa huvudet i sanden kan bli mycket högt, både professionellt och privat. Sannolikt är det därför som så få vågar tänka självständigt och stå för sina värderingar när det blåser. 

Men det beskrivna flockbeteendet har ytterligare en dimension som inte minst migrationsdebattens alla kappvändningar belyst: I Sverige törs vi bara ha en åsikt åt gången, en åsikt som alla utan drag av självskadebeteende slaviskt förväntas följa. När denna åsikt inte längre anses korrekt kan man byta ut den mot en annan utan att blinka och argumentera för den med samma enfas som för den motstående åsikten som man förfäktade dagen innan. 

Nej, det är inte vackert. Många kriser hade kunnat undvikas om fler hade vågat ta en konfrontation, om fler hade vågat agera också när det kostar på. Men när skadan väl är ett faktum återstår enbart skoningslös självrannsakan. Ett nytt förtroende kan bara skapas om man lyckas bevisa att de mekanismer som gjorde att man agerade som man gjorde inte kan sättas i rullning igen, oavsett vem som sitter i toppen nästa gång. Det har visat sig vara lättare sagt än gjort.