Val avgörs på valdagen. Så brukar det låta från politiskt håll när det går dåligt i opinionen. Snart har halva mandatperioden passerat vilket innebär att det inom kort är dags för en ny valrörelse. En valrörelse som kan komma att kokas ner till en enda lång svekdebatt: i någon bemärkelse har alla partier, med undantag för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, agerat i strid med sina vallöften från 2014.
Den u-sväng som skett i svensk politik, primärt på migrationens område, är historisk. Och även om väljarnas minne skulle vara kort kommer SD göra allt för att påminna dem om det som varit: alltifrån den ur ett demokratiskt perspektiv högst tveksamma Decemberöverenskommelsen, till de makabra positionsförflyttningar som gjorts som resulterat i att Sverige har lagt sig på EU:s miniminivå ifråga om flyktingpolitiken.
Av Sifo:s väljarbarometer för juni månad framgår att Alliansen ökar jämfört med de rödgröna vilket ger dem ett försprång på 4,8 procent. Primärt beror övertaget på att Moderaterna går framåt; partiet får 27,4 procent vilket innebär fyra procentenheter över 2014 års valresultat. Samtidigt får Kristdemokraterna bara 3,2 procent vilket innebär att de inte klarar riksdagsspärren.
Mycket av dagens politiska samtal handlar om de enskilda sakfrågorna. Och det är klart, när stora delar av SD:s migrationspolitik nu blivit Miljöpartiets, går mycket av det politiska adrenalinet åt att försvara och förklara de något oväntade ställningstagandena. Under den stundande Almedalsveckan är det också sannolikt att Alliansen kommer att fortsätta att anklaga den rödgröna regeringen för inkompetens, men vad är kritiken värd om man samtidigt inte har någon vilja att fälla den?
Bägge blocken står inför en parlamentarisk realitet som kan bli tio resor värre än de omdiskuterade enskilda sakfrågorna tillsammans. Denna realitet behöver tydliggöras för politikernas arbetsgivare; partierna måste på förhand ge besked om hur de ser på de olika scenarierna.
I praktiken finns det egentligen bara tre tänkbara utfall i valet om två år. På sin nystartade blogg, Innerst inne, skissar opinionsanalytikern Markus Uvell på alternativen: antingen får Alliansen eller de rödgröna egen majoritet, Alliansen blir större än de rödgröna men uppnår ändå inte egen majoritet eller så blir Alliansen mindre än de rödgröna men ingen uppnår egen majoritet (16/6).
Majoritetsregeringar är undantaget i svensk politisk historia. Så länge SD inte upptas i något av de etablerade blocken kommer osäkerheten kring regeringsfrågan att bestå om inget sensationellt händer i väljarflödet mellan Alliansen och de rödgröna. Hur kommer Stefan Löfven agera om opinionstrenden håller i sig? Hur kommer Centerpartiet och Liberalerna agera om Moderaterna, för att säkra statsministerposten, tänker sig ett direkt eller indirekt samarbete med SD? Kan de i en sådan situation komma att ge sitt stöd åt de rödgröna? Kommer Sverige då någonsin kunna få en borgerlig regering igen? Det är med skräckblandad förtjusning som Sverige går in i mandatperiodens andra halvlek. Tiden är mogen för Alliansen att bekänna färg. Inte alla val avgörs på valdagen.