Vem äger rätten över ditt liv? Det beror på var i världen du bor. I Sverige är det fortfarande olagligt för en läkare att på patientens begäran avsiktligt avsluta hennes liv. Att lagstiftningen ser ut såhär kan skapa oändligt mycket lidande för den enskilda, svårt sjuka människan.
Om rätten till sin död, som borde vara lika självklar som rätten till sitt liv, skrev författaren och journalisten Harald Norberlie för några år sedan när han kämpade mot sin obotliga cancer (DN Debatt 2/8-2015). Norberlie beskrev hur det svenska samhället omyndigförklarar den svårt sjuke och han argumenterade väl för behovet av att utreda möjligheten att ge döende människor, som önskar avsluta livet, en chans att göra så när hoppet är ute och enbart lidande och smärta återstår.
I veckan presenterade Kajsa Dovstad, läkarstudent och liberal skribent, rapporten ”Låt mig gå” för tankesmedjan Timbro. Med inspiration i den kanadensiska modellen argumenterar Dovstad för hur dödshjälp skulle kunna införas i Sverige. Assisterat döende, där läkare skriver recept på beredningar som patienten sen själv hämtar ut och sväljer, bör förespråkas framför eutanasi, där vårdpersonalen genomför den dödande handlingen. Men eutanasi bör inte vara helt förbjudet, utan kunna tillämpas i de fall där assisterat döende inte är möjligt att genomföra, menar Dovstad som också argumenterar för att beslut om dödshjälp bara ska kunna fattas av läkare med särskilt certifikat.
Stödet för dödshjälp är stort bland svenskar, faktum är att Sverige är ett av de länder där stödet är som störst. Trots det är det enbart Miljöpartiet som vill utreda frågan i riksdagen. Bland läkare och annan vårdpersonal råder det delade meningar, fackföreningen Läkarförbundet är emot. Av en studie från år 2008 framgår att 34 procent av den svenska läkarkåren ställer sig positiva till en lagändring.
Globalt är dödshjälp tillåtet i en rad länder, däribland Nederländerna, Belgien och Schweiz, liksom i Kanada och några amerikanska delstater samt i Colombia. Ingenstans i världen tillhandahålls dödshjälp villkorslöst, det vanliga är att det krävs en eller flera läkarbedömningar för att få tillgång. I de flesta fallen lider patienterna av svår cancer, hjärt- och lungsjukdomar eller ALS.
I sin läsvärda rapport går Kajsa Dovstad igenom de vanligaste motargumenten, däribland det om att dödshjälp skulle kunna leda till minskat förtroende för vården. Enligt refererade studier föreligger emellertid inget sådant belagt samband.
Ett annat vanligt motargument rör den påstådda svårigheten att säkerställa om en begäran om dödshjälp är frivillig, bestående och gjord av en beslutskompetent person. I de flesta länder där dödshjälp är tillåtet finns krav på att två oberoende läkare måste godkänna en begäran, i bland annat Kanada finns dessutom tidskriterier för att säkerställa att en önskan är bestående. Vidare krävs det i flera länder att det finns ett utlåtande från psykiatrisk expertis för att förhindra att en människa som hade kunnat bli hjälpt på annat vis väljer dödshjälp före annan behandling. I Belgien har den palliativa vården byggts ut, där konsulteras palliativa team i 74 procent av alla fall där någon begär dödshjälp. Att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan dessa är det lite som talar för.
Därmed kan man konstatera att empirin från de länder där dödshjälpen legaliserats talar emot många av de vanligaste motargumenten i den svenska debatten. Som Dovstad visar tyder fakta inte på att minoriteter, människor med ekonomiska svårigheter och handikappade skulle vara överrepresenterade bland de som genomgår dödshjälp. Vidare visar genomgången att dödshjälp varken haft negativ inverkan på självmordsstatistiken, förtroendet för sjukvården eller den palliativa vården. En väl utbyggd och bra palliativ vård kan med största sannolikhet inte ta bort behovet av dödshjälp.
Frågan om dödshjälp är, precis som den om abort, komplex varför kategoriska ståndpunkter lätt blir överflödiga. Den ställer en rad principiella följdfrågor om vår syn på livet och därmed indirekt på döden. Man kan med fog hävda att det alltid är fel att släcka ett liv liksom man utifrån ett frihetsperspektiv kan hävda att man som individ ”äger” rätten till sig själv och därmed till sin död.
Men trots komplexiteten och det faktum att bägge hållningar har goda argument för sig framstår det ur ett frihetsperspektiv som rimligt att man också i Sverige ska införa dödshjälp för den som är myndig; ty också den som är svårt sjuk måste få ha rätt att bestämma över sitt liv. Dovstads linje, som det är enkelt att instämma i för den som värnar om den enskildes frihet och autonomi, låter sig elegant sammanfattas: ”Den som är för frihet livets alla andra dagar måste också ta strid för att friheten ska innefatta även den sista.”
I sin debattartikel, kort innan han dog, undrade Harald Norbelie ”Är inte min önskan om rätten att bestämma hur stort lidande jag ska utsätta mig för den allra sista tiden värd någonting? /…/ Att min död kan bli trygg, värdig och inte minst smärtfri?". Det är en skam att hans fråga ännu klingar obesvarad.
