Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Teodorescu: Populister är ni allihop!

Egentligen borde man fråga sig vilka politiker som inte är populister, givet att man med populister inte menar direkt främlingsfientliga.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det talas mycket om populister i dessa dagar. Dessa partier och politiker som säger sig företräda, lyssna till och förstå folket. Som talar med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Fast så värst mycket latin blir det egentligen inte i ett samhälle där knappt ens de lärde behärskar annat än det som kan tänkas komma på tentan. 

Hur som haver. Det intressanta är inte vilka som kallas för populister utan vilka som kallar dem för det. Egentligen borde man fråga sig vilka politiker som inte är populister, givet att man med populister inte menar direkt främlingsfientliga. Ty alla populister är inte främlingsfientliga, liksom inte alla främlingsfientliga är populister. 

”Därför har jag ändrat mig om invandringen” skriver Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra och tillägger: ”Jag förstår att de som varnade och blev utfrysta känner ilska /…/ Det finns de som tror att jag har omprövat av taktiska skäl. Andra tror att jag har ändrat mig tillfälligt. Båda har fel. Jag vill inte tillbaka till den gamla politiken. Den var inte hållbar.” (Aftonbladet 22/11).

Det är viktiga ord. Ord som kan vara början till en nödvändig försoningsprocess. Att erkänna att man haft fel är en dygd, det borde alla människor göra oftare. Men det finns en hake. Varför kommer insikten nu? Vad kostar det att göra detta erkännande nu när det inte längre är politiskt ”farligt” att diskutera volymer och konsekvenser av en den politik som Moderaterna förde under åtta år? Bara den som är rädd behöver vara modig, hur modigt är det att säga det alla andra säger? Är det rentav ”populism”?

Om M ska ha en chans att få tillbaka de väljare som efter många och långa våndor lämnade dem för SD räcker det inte med ett erkännande och ett inlindat ”förlåt”. Det krävs en förklaring till varför det kunde bli såhär, varför man inte lyssnade på de som påpekade det uppenbara (inte sällan invandrade partikamrater, ekonomer och debattörer). Svaret på dessa frågor är garanten för att det inte ska inträffa igen. Det är vad väljarna kommer vilja veta i september år 2018.