Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: På spaning efter Alliansen

Om Alliansens alls finns beror på om de fyra partierna lyckas ena sig kring hur de kommer att agera om Alliansen blir mindre än de rödgröna, men större med SD:s stöd.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Allians för maktskifte, skrev Fredrik Reinfeldt (M) i ett brev till de övriga borgerliga partiledarna sommaren år 2004. Initiativet skulle leda till att Alliansen skapades av de dåvarande partiledarna Reinfeldt, Maud Olofsson (C) Lars Leijonborg (L, då Fp) och Göran Hägglund (Kd) en sensommar för snart 13 år sedan. I valet år 2006 gick de fyra borgerliga partierna till val som ett enat regeringsalternativ med en gemensam politik. Initiativet vann framgång och Alliansens partiledare tog över Rosenbad. För första gången på mycket länge upplevde väljarna att borgerligheten var trovärdig och regeringsduglig, trots Socialdemokraternas och Göran Perssons desperata försök att argumentera för motsatsen. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I dag är det svårt att tala om någon allians och även om en sådan trots allt skulle kunna sägas existera, om så enbart på pappret, är det nästintill omöjligt att se hur den ska lyckas skapa trovärdighet för ambitionen om ett maktskifte. Sedan Alliansen lämnade walkover till de rödgröna, genom att ingå den med rätta kritiserade Decemberöverenskommelsen, har alla uttalanden om regeringens inkompetens framstått som lätt parodiska. Det parodiska består dels av att regeringen haft att hantera en rad problem som den ärvde av Alliansen, problem som borgerligheten av olika skäl inte hanterade. Till dessa räknas inte minst den fördjupade och växande segregationen och därmed framväxten av parallella samhällen, liksom otryggheten som ett resultat av brist på lag och ordning. Och dels av att Alliansen - om den bara haft stake nog - när som helst hade kunnat lägga en gemensam budget om den ansett att regeringens politik är så skadlig för Sverige som den ger sken av. 

Moderaterna har, om än för sent och för otydligt, öppnat för en förändring. Och efter att partiet vid den famösa presskonferensen i januari meddelade sin syn på det parlamentariska läget och sitt nya förhållningssätt till SD har det mesta, direkt eller indirekt, kommit att handla om Alliansens framtid. Om en sådan alls finns beror till syvende och sist på om de fyra partierna lyckas ena sig kring hur de kommer att agera om Alliansen blir mindre än de rödgröna, men större med SD:s stöd. Kommer man i ett sådant läge att söka stöd hos Socialdemokraterna eller hos Sverigedemokraterna? Så länge man inte är överens i den frågan är Alliansen mest en konturlös retorisk figur för Socialdemokraterna att raljera över.

Om ett år är valrörelsen igång för fullt. Kommer Alliansen att ha satt ihop ett gemensamt valmanifest att gå till val på? Vad kommer det i sådant fall att innehålla när politikutvecklingen är satt på is? Hur ska partierna enas kring ödesfrågor som den om migrationen där M och C intagit diametralt motsatta positioner och där Centerpartiets opinionsmässiga framgångar till stor del beror på utvandrade väljare från just Moderaterna? Vad händer om M och C är jämstora i mätningarna? Om Kd fortsätter att kippa efter andan? 

För Stefan Löfven och den övriga vänstern kommer Alliansens splittring i principiella frågor, inte minst rörande relationen till riksdagens tredje block bestående av Sverigedemokraterna, som en ovärderlig skänk från ovan. Socialdemokratin är alltmer försvagad, här liksom i resten av Europa, på grund av svårigheten att navigera i ett politiskt landskap utan tydliga vänster-högerkonflikter. En enad Allians är därmed en farlig allians - en Allians som kan tänka sig något slags stöd av SD är den sista dödsstöten. Men att Socialdemokraterna i dagsläget är lika beroende av Sverigedemokraterna som borgerligheten är låtsas Socialdemokraterna, av uppenbara skäl, givetvis inte om. 

Det hjälper emellertid inte att vänstern är lika goda kålsupare som högern. Landet behöver regeras och det börjar bli bråttom. Problemen i Sverige är reella och kräver långsiktiga lösningar. Sverige har inte råd med ytterligare fyra förlorade år, hellre en stark socialdemokratisk regering som är beredd att ta ansvar och fatta de svåra besluten, än en bakbunden högerkonstellation som lajvar socialdemokrati. Att i detta läge, som till betydande del uppstått på grund av ogenomtänkta politiska beslut längst med vägen, vägra ta ansvar för rådande parlamentariska kaos är djupt oansvarigt, oavsett vilka principer man säger sig värna i övrigt. En demokrati definieras bland annat av graden av livskraftighet hos oppositionen. Alliansen behöver ta sig samman nu.