Mellan den 1 januari 2013 och den 31 december 2016 förekom 178 skottlossningar bara här i 031-området. Det är nästan en skjutning i veckan. 25 människor har mördats, 91 har skadats. De två små barn som miste livet på grund av bomber och granater som exploderade under samma tidsspann ingår inte i statistiken. Bara i Biskopsgården har det skjutits 33 gånger. Under samma tid har det ”enbart” inkommit en anmälan per område från Torslanda, Örgryte och Linnéstaden (GP 2/1).
Enligt min kollega Peter Linné, som har genomfört den ambitiösa granskningen, kan de 178 skottlossningarna något förenklat delas in i tre kategorier: Merparten rör så kallade gangsterskjutningar, uppgörelser mellan personer som i mer organiserad form tillhör kriminella nätverk i förorterna eller mc-gäng. Därefter återfinns skottlossningar i utkanten av den undre världen eller missbrukskretsar, där motivet i första hand varit oreglerade eller påstådda skulder. Den sista kategorin består av vad som skulle kunna kallas för relationsärenden (Göteborg har inte haft en enda tydlig sådan skjutning sedan i mars 2015, då en kvinna sköts av sin exmake).
Göteborgsområdet är inte ensamt om att vara hårt drabbat. Av Aftonbladets sammanställning framgår att morden ökar i Sverige sett över tid; Under åren 2010–2014 var antalet offer för dödligt våld i medeltal 83 per år, i fjol föll 105 personer offer för det dödliga våldet. Att känna oro över denna utveckling, även om man själv inte bor i någon av de mest belastade stadsdelarna är inte ett utslag av populism. Eller som Mikael Rying, kriminolog vid Polisens nationella operativa avdelning uttrycker det: ”En del säger: ’De skjuter ihjäl varandra, gör det så mycket?’ Det gör det eftersom det skapar ett vilda västern-samhälle som ingen är betjänt av. Det skapar en otrygghet. Och det får de här kretsarna att tro att de får hålla på så här.” (AB 1/1).
Denna utveckling, mot parallella samhällen i samhället, som det raljeras över på en och annan självgod ledar- eller kultursida i Stockholmstidningarna, är ett av de största hoten mot den liberala ordning som vi känner den. Om staten inte kan garantera det mest fundamentala för ett välfungerande samhälle, det vill säga rättssäkerhet och den trygghet som följer av lag och ordning, står de liberala värdena under ett massivt hot. Detta eftersom just lagar utgör ramen, och är själva garanten för det ”mjuka” innehållet - såsom exempelvis likabehandling, individualism och oberoende. När lagarna inte upprätthålls, när ordningen faller, drar den med sig allt i avgrunden.
Därför är det intressant att fråga sig vad de som förminskar dessa eskalerande samhällsproblem tycker att de vinner? Vilka tror de att de gynnar? Knappast alla de skötsamma människor som bor i socialt utsatta områden som är det stegrande våldets egentliga offer. De, som till skillnad från de som förminskar problemen, varken har råd eller möjlighet att flytta och bosätta sig i skottsäkra villaghetton. Det är nämligen ingen slump att det skjuts i Biskopsgården och inte i Askim; hade offren hört hemma någon annanstans än i förorten hade toleransnivån och den spelade förståelsen klätts i annan skrud. Sådan är den sanna rasismen i Sverige anno 2017.
Dessvärre är denna förnekelsetrend lika etablerad som den destruktiva samhällsutveckling som den förnekar. Och det är pudelns kärna som går igen på område efter område. Ett illustrativt och osedvanligt osmakligt exempel förekom i veckan när Expressens kolumnist Lars Lindström i en krönika träffsäkert fångade relativiseringens förbannelse; under rubriken ”Vi kan inte jaga och bestraffa oskyldiga” drev Lindström tesen att debatten som följt efter terrorattackerna i Nice och Berlin behöver nyanseras eftersom det minsann dör fler människor i trafikolyckor i Europa. ”Mer än hundra gånger så många dör av trafik än av terrorism inom EU, men ingen kommer på tanken att hata och förfölja alla bilförare för det.” (2/1).
Det är en makaber relativisering och förnekelse av ett betydande samhällsproblem som helt bortser från frågan om uppsåt. Terroristerna som sätter skräck i människor, nu senast på nyårsnatten i Istanbul, gör det i syfte att skada och döda så många som möjligt. Vid bilolyckor är det snarare fråga om oaktsamhet än om uppsåt, det senare dessutom välförankrat i en bestialisk ideologi.
Varken våldet i förorterna eller rekryteringen till våldsförhärligande terrororganisationer som IS stoppades i ett tidigt skede trots att flera experter och en och annan modig, inte sällan utrikesfödd, politiker varnade. Varför?
Att många människor, både de som är direkt drabbade för att de bor i utsatta områden och de som aktivt valt bort att bosätta sig där eller att placera sina barn i dessa områdens skolor, känner en stark oro och frustration sammanhänger med att staten inte förmår fullgöra sitt uppdrag. Att det i sin tur påverkar hur väljarna prioriterar bland de politiska frågorna är givet. Om utvecklingen fortsätter kommer frågan om lag och ordning att segla upp som en av 2018 års vals viktigaste.
Fler poliser är ett måste, men roten till problemen härstammar från att man medvetet, i decennier, negligerat de mekanismer som ger upphov till problemen som vi står inför i dag. Bristande integration ur ett såväl ekonomiskt som socialt perspektiv är en avgörande förklaring. Integration, liksom segregation, tar lång tid att uppnå. Dessvärre finns det ingenting som talar för att något parti har någon som helst aning om hur problemen ska lösas. Och under tiden kommer fler att skjutas ihjäl och ännu fler att tappa förtroendet för staten.
