Skulle du offra ditt barns framtid för att ”utjämna” skolsegregationen, det vill säga att låta det gå kvar i en stökig skola även om det fanns bättre alternativ i närheten? Mycket av diskussionen om det fria skolvalet utgår från premissen att de studiemotiverade eleverna, oavsett bakgrund, har ett särskilt ansvar för att stanna kvar i skolor som misslyckats med sitt grunduppdrag. Men inte skulle väl någon argumentera på ett liknande vis om det gällde vuxna på en dålig arbetsplats?
En välfungerande skola är grundläggande för möjligheten att göra klassresor. Men när den skola som ligger närmast bostaden inte förmår leva upp till sitt uppdrag måste det finnas möjligheter, också för den som inte har råd att flytta till ett område med en bättre skola, att få byta. Det fria skolvalet ger med andra ord alla barn och föräldrar, oavsett tjockleken på deras plånbok, en chans att välja - men också att välja bort. Det är en fråga om rättvisa.
SVT:s Uppdrag granskning kunde i veckan visa att valfriheten kan bli kostsam för de skolor som inte sköter sig. Det är i grunden bra. I Göteborg har varje elev minst omkring 80 000 kronor om året i elevpeng. Den som bor i en utsatt stadsdel får högre elevpeng; i exempelvis Angered uppgår summan till omkring 95 000 kronor per elev och år.
Men eftersom elevpengen är knuten till individen följer pengarna med när eleven byter skola. I Angered väljer omkring 2400 grundskoleelever, eller en av tre, bort den egna kommunala skolan till förmån för en friskola eller en kommunal skola i en annan stadsdel eller kommun. Det innebär att Angered går miste om 36 miljoner kronor årligen.
Mot denna bakgrund avser politikerna i Göteborg att förändra systemet så att pengen ska bli ännu mer individanpassad och ta hänsyn till bland annat socioekonomiska faktorer i högre utsträckning. Det är en vettig justering, som redan genomförts på många håll i landet där man erfarit samma utveckling.
Med detta sagt måste samhället samtidigt sluta skuldbelägga de elever och föräldrar som gör aktiva val. Det fria skolvalet är ju en reaktion på att något inte fungerar i grunden. Detta ”något” är inte de skötsamma elevernas ansvar. Därför är det djupt beklagligt att frågan om skolsegregationen kommit att associeras med det fria skolvalet. Kritiker av valfrihet låter antyda att om bara det fria skolvalet upphörde och enbart närhetsprincipen rådde så skulle svenska skolor få en helt annat elevsammansättning. Det är givetvis inte sant.
Av en färsk studie från statliga Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering framgår att den ökade skolsegregationen bara till 18 procent beror på friskolevalet. Det innebär att även om friskolorna skulle tas bort så skulle 82 procent av elevsegregationen bestå. Samtidigt ska man komma ihåg att Sverige tillsammans med övriga nordiska länderna har de minst segregerade skolorna i världen, enligt OECD.
En bättre förklaring till den segregerade skolan är den enorma, och ständigt växande, bostadssegregationen. En återgång till närhetsprincipen skulle resultera i att de resursstarka familjerna skulle flytta till områden med lugna, kunskapsorienterade skolor och därmed skulle utfallet sannolikt bli detsamma.
De ambitiösa barn vars föräldrar, inte sällan med utländskt påbrå, inte har råd att flytta skulle bli de stora förlorarna i ett sådant system. Problemet är nämligen inte att det finns framgångsrika skolor och ambitiösa elever utan att det finns dåliga skolor och elever som inte tillvaratar den gåva som en avgiftsfri skola innebär.
I stället för att försvåra möjligheten för studiemotiverade elever att ta ansvar för sin framtid, i ett läge när skolan inte längre fullgör sitt uppdrag, borde diskussionen handla om vad som gör vissa skolor mer attraktiva än andra. I ett gästinlägg med anledning av Skolverkets senaste rapport om skolsegregationen skrev Hans Bergström, sedan år 2003 verksam i den omåttligt populära Internationella Engelska Skolan (IES), att: ”skolor kan ge olika resultat beroende på skillnader i ledarskap, kultur, ordning och tydlig arbetsinriktning!” (SvD 15/4).
Bergström vet vad han talar om. Det är ingen slump att en skola som just Internationella Engelska Skolan har drygt 140 000 elever i kö till sina 34 skolor, alltså sex sökande elever per plats. Eleverna som gått på IES visar i årskurs 9 väsentligt högre resultat än det nationella skolsnittet i de nationella proven i matematik, svenska och engelska.
Dessutom förbättrar elever som har gått på IES sina resultat mer än de som har gått i kommunalt drivna skolor. Detta trots att IES har större andel elever med utländsk bakgrund än den genomsnittliga skolan i Sverige samtidigt som skolorna inte sällan är placerade i områden med låg status och stora upptagningsområden.
Av en global kartläggning över vad som tycks utmärka likvärdiga skolsystem, som OECD presenterade tidigare i år, framgår att sådant som mindre klasser, bättre hjälpmedel och mer resurser spelar mindre roll. Den svenska grundskolan kostar 7,5 procent av BNP, klart över OECD-snittet, och den genomsnittliga klasstorleken är 18 i Sverige vilket ska jämföras med 21 i OECD.
Gott om resurser till skolan är givetvis nödvändigt och det är rimligt att skolor med stora problem kan behöva mer resurser under en tid. Men till syvende och sist, vilket OECD:s sammanställning visar, handlar det om hur resurserna används, hur skolorna bedrivs, om det råder lugn och arbetsro samt graden av kompetens hos de lärare och rektorer som är verksamma.
Utan en utbildning som håller världsklass kommer Sverige att halka efter internationellt vilket kommer att påverka vår konkurrenskraft och därmed vår ekonomiska utveckling. Det behövs mer katederundervisning, tydliga och mätbara kunskapsmål, läxor, ordning och trygghet och tydlig återkoppling till föräldrarna när något brister.Så länge detta inte finns på plats, i varenda skola, oavsett driftsform, i Sverige kommer föräldrar och barn att ”tvingas” till aktiva val och segregationen att fortgå.
