I Sverige finns 338 myndigheter. Snart tillkommer ytterligare en. Grattis kära skattebetalare! Under torsdagen aviserade jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) att den nyinrättade myndigheten, som är tänkt att vara på plats år 2018, ska få i uppdrag att arbeta för ökad jämställdhet.
Vid presskonferensen meddelade det sprudlande glada statsrådet att: "Som feministisk regering måste man göra skillnad." Nyckelordet i föregående mening är "skillnad". Frågan är vad skillnaden i praktiken ska bestå i?
Visserligen avser regeringen att lägga fram en strategi om hur våld mot kvinnor ska motverkas, som ska omfatta 900 miljoner kronor under en fyraårsperiod. I rena kronor är det fråga om en ökning av 400 miljoner från de 500 miljonerna som redan används. Målet är att pengarna ska gå till att förebygga våldet mot kvinnor, bland annat genom ett nationellt kunskapsprogram som ska riktas till pojkar och män. Kvinnojourerna får i sin tur 100 miljoner i stöd, vilket är en välkommen satsning.
Regeringens ambition är givetvis lovvärd. Men den nästan maniska fäblessen för att begrava komplexa frågor i allehanda utredningar eller nya myndigheter må framställa politikerna som handlingskraftiga, men det är knappast det som råder bot på svåra samhällsproblem.
Det behövs ingen ytterligare myndighet, snarare skulle den svenska byråkratin må gott av något färre. Det som däremot krävs är fler konkreta åtgärder som ökar kvinnors egenmakt - ur ett såväl ekonomiskt som frihetligt perspektiv.
De riktigt svåra frågorna handlar om kvinnor som flytt till Sverige från patriarkala kulturer (notera att de flytt från något till något annat varför man inte kan tala om att förtrycket skulle se likadant ut överallt) bara för att upptäcka att de också här hålls tillbaka av sina forna landsmän. Kvinnor som inte vågar klä sig som de vill, älska vem de vill, tycka och tänka vad de vill. Kvinnor som mördas och misshandlas i religionens och hederns namn - kvinnor som vi väljer att väja blicken bort ifrån eftersom de inte ser ut som vi och vi är så paniskt rädda för att utmålas som oförstående eller intoleranta.
Men det handlar också om en oförmåga att se att vi inom kort står inför ett annat slags jämställdhetsproblem som kommer att ställa krav på en ny problemformulering där inte kvinnan per definition är den underställda parten. Det är ett vid det här laget välkänt faktum att flickor presterar bättre i skolan och att kvinnor dominerar all högre utbildning utom vid de tekniska fakulteterna.
I dagarna kom också nyheten om att rekordmånga kvinnor nu söker sig till de tekniska utbildningarna. Till och med på data- och it-linjerna har andelen kvinnor ökat på flera orter runt om i landet. För tio år sedan var andelen kvinnor bland civilingenjörsstudenterna på KTH i Stockholm 24 procent, i dag är andelen där liksom på Chalmers i Göteborg på dryga 35 procent. På Chalmers femåriga linje i teknisk matematik har andelen kvinnor ökat till 40 procent i år (Ny Teknik 7/9). Ska dessa kvinnor en dag riskera att kvoteras ut av mindre kompetenta män, i rättvisans, jämställdhetens och den heliga mångfaldens namn?
Om den nya Jämställdhetsmyndigheten vill göra skillnad finns det gott om frågor att fördjupa sig i. Dessvärre är risken överhängande att en myndighet, av det slag som regeringen nu skissar på, kan komma att få en starkt politiserad karaktär som i slutändan enbart spär på den ideologiska polariseringen på området. Dessutom riskerar initiativet att mest framstå som ett slag i luften. Sannolikheten att man vågar närma sig de riktigt svåra frågorna och värderingskonflikterna är, inte minst mot den senaste tidens diskussioner, inte särskilt stor. Bättre att lägga de 900 miljonerna på ökade resurser till polis och rättsväsende för att trygga kvinnors liv och leverne, liksom att i allmänhet föra en politik som möjliggör att kvinnor kan ta kommandot över, och konsekvenserna av, de egna livsvalen.
Det sista innebär möjligheter för alla kvinnor oavsett härkomst att etablera sig på svensk arbetsmarknad och därigenom bli självförsörjande och oberoende av såväl staten som sina män. Det är jämställdhet på riktigt.
