Sällan har så många haft så mycket att förlora samtidigt. Därav den alltmer uppskruvade tonen i det offentliga samtalet, därav invektiven som slungas mot meningsmotståndare, därav de avsiktliga missförstånden.
Förra veckan skrev jag en krönika om hur Förintelseöverlevandes berättelser missbrukas i det realpolitiska spel som pågår. Jag skrev om vikten av att aldrig glömma nazismens illdåd, men också om vår skyldighet att aldrig relativisera desamma.
Ordagrant skrev jag: ”De senaste årens alltmer kreativa svenska paralleller till 1930-talets Tyskland, där man hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten, är vedervärdiga. Dessa referenser vulgariserar debatten, exploaterar folkmordets offer, devalverar nazismens brott mot mänskligheten samtidigt som de, paradoxalt nog, riskerar att försvåra våra möjligheter att faktiskt lära oss något av historien” (26/9).
Jag borde inte ha använt ordet ”bulvan” eftersom det just gav en öppning till avsiktliga missförstånd, men tesen hade oavsett det ordvalet varit densamma: X använder Y i syfte att smutskasta politiska meningsmotståndare. Min artikel har av en del lästs som att jag påstår att de överlevande tagit på sig rollen som bulvaner, alltså att Y agerar bulvan åt X.
Det sista har jag aldrig hävdat liksom jag aldrig har ifrågasatt de överlevandes oro eller personliga vilja och drivkraft att ge sin syn på samhällsutvecklingen. Jag har med andra ord aldrig sagt eller skrivit att de överlevandes berättelser saknar värde.Det jag invänder mot är hur dessa så värdefulla och unika berättelser missbrukas av andra aktörer i den pågående debatten. Det är, för övertydlighetens skull, X jag kritiserar - inte Y.
Vilken är då den pågående debatten och vilket är det realpolitiska spelet? För några år sedan användes 1930-talsreferenserna i syfte att brunsmeta de som förordade en stramare migrationspolitik, vad som sedan blev den rödgröna Stefan Löfven-regeringens politik på området. En politik som låg i linje med resten av EU och som erkände konflikten mellan alltför generös invandring och lika generös välfärd. I dag råder samsyn mellan S, M och SD om att Sverige inte kan återgå till hållningen före 2015. De som brunsmetade då, sorgligt nog också politiker och journalister till höger om S, fick bakläxa av verkligheten.
En bakläxa som de uppenbarligen inte lärt sig något av. Ty nu, några år senare, använder samma personer samma 1930-talsreferenser för att brunsmeta de som i dag anser att Alliansen har en skyldighet att pröva sitt stöd i riksdagen. I klartext: att i vissa frågor föra samtal också med SD.Men att ha sett det omöjliga i migrationsekvationen före Stefan Löfven (S) gör en inte till en sämre människa, lika lite som Stefan Löfven blir en sämre människa av att SD röstat som S i 1193 voteringar (att jämföras med att de 815 gånger röstat som Alliansen) under den gångna mandatperioden.
Socialdemokraternas hyckleri är ohederligt. Precis som Johan Jakobsson, tidigare partisekreterare i nuvarande Liberalerna (dåvarande Folkpartiet), nyligen skrev, valde S efter riksdagsvalet år 1982 att förhandla med Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), trots att partiet under denna tid fortfarande hade vänskapliga förbindelser med kommunistdiktaturerna i Östblocket (NU 29/8).
Jakobsson fortsätter: ”Gjorde Palme fel? Borde han ha låtit sina budgetförslag falla? Borde han hellre än att smutsa ner sig i förhandlingen med diktaturkramarna i kommunisternas parti misslyckats med sitt regerande? Nej, jag tycker inte det.
Strävan efter att samla stöd för att kunna regera är en förutsättning i ett parlament med många partier. Palme använde kommunisters röster när det krävdes. Och han satte polisen på kommunister, när det behövdes. En kompromiss om mervärdesskatten innebar inte att Moskva fick greppet om ännu ett land. Palmes demokratiska trovärdighet påverkades inte, i alla fall inte av just denna parlamentariska fingerfärdighet.”
Socialdemokraterna är inte enbart ett utpräglat maktparti, det är också ett parti som haft stor makt över problemformuleringen. Det partiet försöker göra nu, ivrigt påhejat av skribenter med skev verklighetsförankring, är att sätta likhetstecken mellan att vilja ha en borgerlig regering och att sympatisera med SD.Frågan är varför Alliansen inte skulle göra det som S gjort i flera decennier i förhållande till V? Varför skulle den avstå makten till S så länge som SD finns kvar som vågmästare samtidigt som S stöder sig på V?
Inget tyder på att SD är på väg bort, varför ett sådant agerande av allianspartierna, inte minst efter att de agerat stödhjul åt Löfven i fyra år som en följd av Decemberöverenskommelsen, inte skulle kunna ses på annat sätt än som ett politiskt självmord.
Att partiföreträdare för de rödgröna partierna och opinionsbildare med vänsterreflexer skruvat upp tonläget till dagens nivåer är utifrån denna lägesbild föga förvånande. Makten står på spel liksom bilden av verkligheten. Men Alliansen har inget att skämmas för, dess maktanspråk är grundläggande i en demokrati, precis som Socialdemokraternas vilka aviserat att de inte avser agera stödhjul åt borgerligheten.
Det kanske är för mycket att hoppas på att de rödgröna politikernas försök att brunsmeta sina politiska motståndare ska upphöra, med tanke på att just makten står på spel, men nog vore det ändå anständigt att så skedde.
