Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Alice Teodorescu Måwe: Teodorescu: Liberalismen förutsätter en fungerande stat

Att värna trygghet, den enskildes autonomi och ett välfungerande samhälle hör till centrala delar av flera liberala skolbildningar. Utan stabilitet faller liberalismens löfte om medborgarens rätt till frihet från förtryck.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kan man avgöra om någon är liberal med utgångspunkt i dennes syn på om Alliansen kan bilda regering med stöd av SD? Nej, självklart inte. Ändå framställs det så i en alltmer förvirrad inrikespolitisk debatt. När alla frågor reduceras till ett ställningstagande för eller emot SD, när storkoalitioner över blockgränserna föreslås för att utestänga dem från inflytande, hamnar oundvikligen sakfrågorna och de ideologiska avvägningarna i skymundan.

På sikt riskerar de låsningar som härigenom uppstår att urgröpa det politiska systemets legitimitet, liksom väljarnas förtroende för de folkvalda. Det, om något, är att ge SD ett inflytande som de absolut inte ska ha.

Liberalismen är en politisk ideologi som främst, men inte uteslutande, inbegriper perspektiv på staten, marknaden och individen och hur de relaterar till varandra. Liberalismen kan uttryckas som en ekonomiskt mer vänsterlutande socialliberalism, med större tyngdpunkt på ekonomisk jämlikhet. Men likaväl är libertarianism, eller nyliberalismen (kärt barn har många namn), ett uttryck för liberala idéer men med betydligt större tyngd lagd vid den enskildes autonomi från staten; frihet på bekostnad av jämlikhet.

I grunden handlar skillnaderna mellan dessa, och många andra, inriktningar av liberalismen om fokus läggs på positiv eller negativ frihet - alltså frihet till något, exempelvis offentliga transfereringar, eller frihet från statlig inblandning.

För socialliberaler, precis som för socialdemokrater, är tron på den omfördelande välfärdsstaten stark. Mer renodlade nyliberaler föredrar den tunnare staten. Det vill säga en minimal stat vars uppgift är begränsad till att upprätthålla fundamental säkerhet och frihet för den enskilde.

Bland de svenska partier som kan betecknas som liberala är en variant av den socialliberala traditionen mest framträdande, även om man också kan skönja mer libertarianska tendenser. Särskilt Centerpartiet har på senare tid, inte minst som en effekt av Moderaternas vandring mot mitten under Fredrik Reinfeldt, antagit flera ståndpunkter med en typiskt nyliberal prägel även om partiet definierar sig som just socialliberalt.

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen för åtta år sedan har skapat oanade åsiktsallianser. Som en följd av detta har man kunnat få intryck av att liberalismen åtnjuter stort stöd från vänsterhåll. I exempelvis migrationsfrågan har vänsterpartister och centerpartister kunnat enas om en generös hållning för allt öppnare gränser. Men det som på ytan ser ut som en åsiktsgemenskap är en illusion. Den öppenhet som Centerpartiet förespråkar grundar sig i långtgående förändringar av välfärdsstaten, ur ett närmast nyliberalt perspektiv, medan Vänsterpartiets dito bygger på ökat skattetryck och omfördelning som härstammar ur en traditionellt socialistisk idévärld.

När denna liberala ledarsida, liksom Expressens och Dagens Industris dito bara för att nämna några, tidigt påtalade vikten av en långsiktigt hållbar migrationspolitik och en resultatinriktad integrationspolitik anklagades vi för att svika de liberala idealen. Våra skrivningar om behovet av att värna samhällskontraktet och den välfungerande staten tolkades som uttryck för en växande konservatism.

Men kritikernas utgångspunkt är missvisande: liberalismen, oavsett sort, förutsätter en fungerande stat, precis som välfärdsstaten förutsätter en nation. Det öppna, inkluderande samhället, som tillvaratar individers och minoriteters rättigheter, är beroende av en välfungerande och stabil stat - oavsett dess storlek och kompetenser. Det är emellertid inte detsamma som en allomfattande stat utan gränser i sin maktutövning gentemot den enskilde.

Att liberalismen av vissa ansetts innebära ett ställningstagande för krav- och gränslöshet samt en försvagad stat, medan sådant som trygghet och tillit mellan människor förklarats som konservativa påfund, tyder på bristande kunskap om de finare ideologiska nyanserna.

Att efterfråga en stat som tar sina kärnuppgifter på allvar, liksom att påtala de eventuella bristerna i åtagandet, är därmed inte heller ett utslag av alarmism eller ett avståndstagande gentemot liberalismen som ideologi. En stat som inte är kapabel att leva upp till sin del av samhällskontraktet kommer snabbare än någon hunnit uttala ordet ”systemkollaps” att utmanas av andra kollektiva krafter med konkurrerande maktanspråk som inte sällan inskränker på den enskildes frihet.

Ur liberalismen har den individuella frigörelsen, toleransen för minoriteter liksom jämställdheten vuxit fram. Men utan lag och ordning spelar det ingen roll att vår yttrandefrihet finns reglerad i grundlagen eller att kvinnor tillåts klä sig hur de vill. Om den som uttalar sig fritt kan skrämmas till tystnad eller den som klär sig i kort kjol våldtas spelar de teoretiska rättigheterna och samhälleliga normerna mindre roll.

Lag och ordning utgör garanten för rättigheterna och utgör hela skillnaden mellan teori och praktik. Slutsatsen är att frihet och säkerhet hänger ihop, inte att det råder någon konflikt mellan dem. Detta innebär givetvis inte att statens maktutövning ska vara oinskränkt i frihetens namn - det är en fråga om balans och att medlen är väl uttänkta.

Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. Och visst kan det ibland vara svårt att navigera eftersom liberala åtgärder kan leda till icke-liberala konsekvenser, som på migrationsområdet där en väldigt generös migration på kort tid lett till problem med integration och utanförskap. Därför finns det inget självklart svar, utifrån ett liberalt perspektiv, ifråga om Alliansens relation till SD. Det finns goda argument för och emot de positioner som Allianspartierna intagit.

Den linje som ledarsidan driver - att Alliansen ska ta makten med SD:s passiva stöd och i övrigt använda sig av hoppande majoriteter - är en avvägning som innebär att man kan förhandla med partiet i vissa frågor, medan man i andra bör förhandla med S. Det som avgör är sannolikheten att komma överens ur sakpolitiskt perspektiv.

En sak är nämligen säker: Om man inte vill låta SD diktera den politiska utvecklingen för oöverskådlig tid bör man inte fortsätta på den inslagna vägen som göder SD:s tillväxt och som, har det visat sig, ger Socialdemokraterna veto över borgerlighetens möjligheter att styra landet. Om målet är ett så liberalt samhälle som möjligt bör man i stället återgå till att fokusera på sakfrågorna och lägga fram den politik som förbättrar välfärden i allmänhet och som stärker tryggheten och friheten för enskilda individer i synnerhet. Det är liberalism i praktiken.