Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Alice Teodorescu.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: Kvotering är diskriminering

Vem vill vara den inkvoterade - eller för den delen den som berövades en rättmätig plats eftersom någon mindre meriterad fick den i stället?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I en rapport till den dåvarande alliansregeringens Framtidskommission konstaterade forskaren Åsa Löfström att 68 procent av de som anställdes under åren 2001-2010, i yrken som kräver minst tre år på högskola eller universitet, var kvinnor. Det är dessutom inget nytt att flickor presterar bättre i såväl grundskolan som gymnasiet. Trenden är global och i dag dominerar kvinnor på nästan alla svenska högre utbildningar utom de tekniska. Forskaren och författaren Nima Sanandaji kunde redan år 2011 visa att heltidsarbetande singelkvinnor i amerikanska storstäder som New York och Chicago kommit ikapp eller rentav gått om jämnåriga heltidsarbetande singelmän i inkomst. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men det är inte skolväsendets eller arbetsmarknadens förlorade pojkar och män som jämställdhetsdebatten handlar om. Nej, tvärtom riktas allt fokus fortfarande på kvinnorna och deras, enligt vissa, otillfredsställande närvarandegrad i börsbolagens styrelserum. Lösningen sägs vara kvotering eftersom utvecklingen går alltför långsamt. Att utvecklingen egentligen går väldigt snabbt, ur ett historiskt perspektiv i ett land som införde kvinnlig rösträtt för mindre än 100 år sedan, ignoreras. Det primära är nämligen inte att kvinnor på meritokratisk väg ska nå toppen, tack vare att de tillerkänns samma legala rättigheter och skyldigheter som män, utan att utfallet överensstämmer med det politiska målet. 

De som förespråkar kvotering som lösning i styrelsefrågan måste emellertid, i konsekvensens namn, också förespråka kvotering av män till den högre utbildningen. Detta har redan prövats, både ifråga om kön och etnicitet, och visat sig vara olagligt. Men om vi bortser från den juridiska aspekten infinner sig frågan om det verkligen är rättvist att kvinnor, som historiskt inte hade tillträde till den högre utbildningen, i framtiden ska kvoteras bort av män med sämre betyg - i rättvisans namn?

Den rödgröna regeringen kallar sig för "feministisk". Precis som konstateras i en ytterst angelägen debattartikel författad av fyra kvinnliga näringslivstoppar tyder mycket nu på att regeringen kommer att lägga en lag om kvotering i bolagsstyrelser (DN Debatt 30/6). Hur feministiskt är det med en lag som delar upp människor efter deras könstillhörighet? Handlade inte kvinnokampen om att slippa särbehandlas på grund av just sitt kön? Är det rimligt att faktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning - alltså sådant som vi inte kan påverka - ska avgöra utfallet i våra liv?

Frågan om kvotering är principiellt viktig ur flera hänseenden, där ingreppet i äganderätten framstår som det minst allvarliga i jämförelse med konsekvenserna för de enskilda som drabbas. Vem vill vara den inkvoterade - eller för den delen den som berövades en rättmätig plats eftersom någon mindre meriterad fick den i stället? Kvotering är diskriminering. Diskriminering är alltid fel.