Var tionde väljare som lade sin röst på Moderaterna år 2010 valde Sverigedemokraterna i riksdagsvalet fyra år senare (SVT 5/11-2014). På fyra år mer än fördubblade SD sitt väljarstöd, från knappt sex procent år 2010 till nästan 13 procent år 2014. Moderaterna föll på en mandatperiod från 30 procent till knappt 23. Att antalet outbildade, kepsbeklädda män med rasistiska spasmer skulle ha ökat så lavinartat på fyra år är inte sannolikt. Därför bör man söka efter andra förklaringar till den dramatiska förändringen av det politiska panoramat.
Förklaringen kan snarare vara följande: I Göteborgs universitets återkommande SOM-undersökning från år 2012 fick allmänheten ta ställning till förslaget att "Ta emot färre flyktingar i Sverige". 45 procent svarade att det var ett bra förslag, 29 procent att det var dåligt och 26 procent angav att det varken var bra eller dåligt. En annan fråga i samma mätning formulerades som ett förslag om att "Ta emot fler flyktingar i Sverige". 18 procent ansåg att det var ett bra förslag, 50 procent att det var dåligt och 31 procent svarade att det varken var bra eller dåligt.
Nationalekonomen och författaren till den uppmärksammade boken "Massutmaning", Tino Sanandaji, grävde vidare i siffrorna och fann att 53 procent av de moderata sympatisörerna ansåg att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, enbart 21 procent tyckte att det var ett dåligt förslag. Förslaget om att Sverige skulle ta emot fler flyktingar uppskattades av 12 procent av de moderata väljarna, medan hela 57 procent ansåg att förslaget var dåligt (realtid.se 16/9-2014).
Vill man förstå vad som skett inom Moderaterna under en längre tid, men som nu syns allt tydligare i opinionen, är det siffror som dessa som man bör studera. Den migrationspolitik som Fredrik Reinfeldt förde saknade helt enkelt förankring bland en betydande andel av de egna väljarna. Anna Kinberg Batra, Reinfeldts efterträdare på partiledarposten och aspirerande statsminister, var en av Reinfeldts närmsta bundsförvanter. Att välja henne till att leda ett parti som tappat så många väljare till SD, när hon var så tätt förknippad med den som förkroppsligade orsaken till tappet, var mycket ogenomtänkt.
Inte för att Kinberg Batra inte är en skicklig politiker, utan därför att hon är en symbol för en partiledning som fick hybris och tappade markkontakten. Varför opponerade hon, och många med henne, sig inte tidigare mot Reinfeldt? Varför ställde hon sig inte på dåvarande migrationsminister Tobias Billströms (M) sida när denne ville tala om volymer och tystades av statsministern? Varför kom den moderata vändningen först två år efter 2014 års val, när det ansågs riskfritt?
Det som sker inom Moderaterna nu är att de som uppskattade Reinfeldts migrationspolitik och hans inställning till SD går till Centern, medan de som anser att Moderaternas tillbakagång till traditionell moderat migrationspolitik kommer för sent och som därtill inte fullt litar på förändringens beständighet går till SD. Moderaternas kris handlar inte primärt om politiken, även om den spretat osedvanligt mycket på senare tid, utan om bristen på trovärdighet.
Så länge som man inte kan svara på varför man blundande för problemen som den egna politiken bidrog till att skapa, trots alla varningar inte minst från de egna leden, har man svårt att övertyga väljarna om att liknande misstag inte kommer att upprepas. Den frågan liksom den om hur de som piskade sina egna till lydnad under Reinfeldt med trovärdighet ska kunna vända skutan i dag är centrala för att hejda Moderaternas växande dilemma.
