Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Alice Teodorescu: Teodorescu: Kamprad borde hyllas, inte förolämpas

Utan entreprenörer som Kamprad, som tagit risker, investerat kapital och arbetat hårt skulle betydligt lägre intäkter komma det gemensamma till del, vilket skulle påverka vård, skola, polis i ännu högre utsträckning än vad som redan är fallet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Bara timmar efter beskedet om att Ikeas grundare Ingvar Kamprad lagt upp årorna kunde man skymta oanständighetens fula tryne: ”Ikeas ägare och grundare Ingvar Kamprad har dött. Han har byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor i Sverige och andra delar av världen för att pressa löner och kostnader. Han har även skrivit bolaget i skatteparadis för att smita från skatten i Sverige. Det är tid att arbetarna får tillbaka det han stulit från dem. Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.”, skrev Henrik Malmrot, förbundsordförande för Ung Vänster, på Facebook. 

Förvånansvärt smaklöst och respektlöst också för att komma från en vänsterpartist. Eller kanske just därför. Det Ung Vänster och deras likasinnade inte begriper är att Sverige behöver fler som Ingvar Kamprad, inte färre. Fler små- och medelstora företag som kan bli framtidens Ikea, inte färre. 

Kamprads livsgärning fångar en enastående entreprenör som förvandlade en idé till ett företag som omsatte miljarder, genererade kopiösa skatteintäkter och som bara under 2017 gav arbete åt 150 000 människor i över 40 länder. Då har det omätbara, emotionella och funktionella värde som Ikeas möbler givit miljontals människor runt om i världen inte ens räknats in. 

För några år sedan blev det ett väldans liv då Kamprad, som en följd av den svenska arvs- och kapitalbeskattningen, packade sitt pick och pack och tog med sig sin koncern utomlands. Ett väldans liv blev det också i fjol när Nordea fick nog. Men det är knappast dessa flyttar som förtjänar någons upprördhet. 

Det riktigt upprörande är i stället de lagar och regler som tvingar företag och entreprenörer till sådana drastiska åtgärder. För att inte tala om konsekvenserna för alla de företag som på grund av lagar och regler aldrig ens kommer i närheten av Ikeas storhet.

Malmrot och hans kamrater skriker sig vanligtvis hesa till förmån för ökad statlig omfördelning av resurser. Utan entreprenörer som Kamprad, som tagit risker, investerat kapital och arbetat hårt skulle betydligt lägre intäkter komma det gemensamma till del, vilket skulle påverka vård, skola, polis i ännu högre utsträckning än vad som redan är fallet. 

Hade vänsteranhängarna på allvar brytt sig om välfärdens fortlevnad och omfördelningen av resurser mer långsiktigt hade de i stället eftersträvat reformer som syftat till att luckra upp den stelbenta lagstiftningen som underminerar den svenska konkurrenskraften. 
Men sådant begriper de sig inte på vilket blivit allt tydligare efter de senaste årens diskussion om vinster i välfärden. 

Mot bakgrund av det ödesdigra förslaget som lades nyligen framstår det som mer aktuellt än någonsin att påminna om hur ett samhälle hänger samman. 

Om hur resurser först måste skapas innan de kan omfördelas av politikerna. Om hur varje människas möjlighet att få ett arbete börjar med en annan människas möjligheter att anställa. Om att framgångsrika företag är den bästa försäkringen mot arbetslöshet. Om att förlusten, aldrig vinsten, är det riktiga problemet i en samhällsekonomi.